Vi som förespråkar ett svenskt euromedlemskap har ett ansvar att förklara hur vi anser att skuldkrisen bör hanteras. Inte för att euron skapade skuldkrisen utan för att skuldkrisen påverkar förtroendet för euron som i sin tur är kittet i den europeiska integrationen.
Folkpartiets politik bör föras med utgångspunkt i den verklighet som växer fram i Europa i kölvattnet av skuldkrisen. Sverige borde vara med och påverka den utvecklingen istället för att sitta på staketet och avvakta.
Till att börja med bör vi liberaler hjälpa till att slakta några heliga kor som står i vägen för en sund reformprocess i Europa. Sveriges heliga ko har jag beskrivit i inlägg här på bloggen (och här). Det handlar om villfarelsen att vi sitter tryggt isolerade från konsekvenserna av skuldkrisen därför att vi inte har euron som valuta. Men om den senaste tidens utveckling illustrerar något så är det att vi alla sitter i alla båt. Eftersom Sverige både betalar till krispaketet och påverkas av de beslut som nu fattas i Bryssel och Franfurt, är den rimliga slutsatsen att vi också bör vara med och utforma Europas framtid. Det tog oss 20 år att kravla upp ur ankdammen. Låt oss inte halka ner i den igen.
Det finns även en rad heliga kor i alleuropeiska debatten som behöver slaktas för att Europa ska kunna ta sig ur krisen. För det första måste europeiska toppolitiker sluta att göra finansmarknaderna till syndabockar. Det må vara bekvämt på kort sikt, men på längre sikt är det kontraproduktivt. Finansmarknaderna hade rätt. De hade all anledning att vara ängsliga för att förlora sina pengar. Om Grekland inte hade fått lån av euroländerna och IMF, hade landet redan ställt in betalningarna. Då hade tyska och franska banker gjort stora kreditförluster som i sin tur hade fortplantat sig genom hela det finansiella systemet.
En annan helig ko är den Anders Borg tog upp efter mötet i fredags i EUs särskilda task force för skuldkrisen. De röster som tidigare höjdes för att Europa kan skjuta på så kallade exit strategies från förra årets stimulansåtgärder tystnar nu. Det är bra. Det tyder på en stärkt krismedvetenhet. För att budgetkonsolideringen ska kunna bli framgångsrik måste de inledas omedelbart. Om detta har det skrivits spaltmeter så jag berör det inte mer här.
Skuldkrisen har ingen enkel lösning. Det stora räddningspaket som EU beslutade om förra söndagen ger oss andrum men inte mer. Den finske budgetkommissionären Olli Rehn avvisar bestämt tanken på en grekisk skuldomstrukturering. Enligt många bedömare saknar dock Grekland förutsättningar att betala av sin statsskuld. Landet är redan isolvent och skulden måste skrivas ner förr eller senare.
Problemet är att nedskrivningen i så fall borde ha gjorts innan EU band upp sig så starkt vid att skuldomstruktureringar inte kommer att ske. Om Greklands statsskuld så småningom trots allt omstruktureras, går det inte därefter att med trovärdighet hävda att samma sak inte kommer att ske med portugiska, spanska och italienska skulder. Och då hotar på nytt finansiell härdsmälta.
Slutligen måste vi ta en diskussion om tillväxtens förutsättningar i Europa. Den skatt på finansiella transaktioner och reglering av finansmarknaderna som tyskarna tycks vilja ha, riskerar att få konsekvensen att kapital drivs ut ur EU till andra marknader. Det vore en katastrof för unionen. Därför måste vi liberaler på nytt ta striden för frihandeln. Folkpartiets europaparlamentariker Olle Schmidt gör precis det på ett föredömligt sätt.
Frihandel är idag ett ord som tyskar och fransmän inte vill ta i med tång. Men om EU sjunker ner i reglerings- och protektionistträsket ser kontinentens ekonomiska framtid mycket dyster ut. Då kommer alla ansträngningar till budgetkonsolidering bara att resultera i ekonomisk stagnation. Det får inte hända.
Bloggar: Zetterman, Frispinn, Tänkt om, Mats Engström, Frispinn2.
[...] Per Altenberg, Tänk(t) om, Albin Ring [...]