Per Altenberg – ett liberalare Sverige

I dag är det sammanträde i Stockholms fastighetsnämnd. Ni som är intresserade kommer att kunna läsa rapporter här på på bloggen om vad som händer i nämnden. Månadens nämnd har inga ärenden av bredare politiskt intresse och därför väljer jag att istället återvända till debatten om energieffektivisering av stadens fastigheter.

En del av mina vänner är av någon anledning förälskade i Miljöpartiet för tillfället. Som ledamot av fastighetsnämnden har jag svårt att dela den känslan. När det gäller energieffektivisering i Stockholms stad agerar Miljöpartiet på ett sätt som är oförenligt med en sund ekonomisk förvaltning.

Fastighetsnämnden i Stockholm beslutade 2007 om energieffektivisering av stadens fastigheter.  Efter genomförd upphandling tecknades ett avtal med ett företag – YIT - enligt ett koncept som kallas för Energy Performance Contracting (EPC). Detta koncept innehåller tre faser: (Fas 1) Kartläggning av behoven av energieffektivisering. (Fas 2) Genomförande. (Fas 3) Uppföljning.

Enligt YITs kartläggning omfattade energieffektiviseringsbehovet i stadens fastigheter 286 000 kvadratmeter. Fastighetskontoret konstaterade dock att flera fastigheter ändå skulle renoveras inom ett par år och därmed uppgraderas vad gäller energieffektivisering. Därför beslutade fastighetsnämnden att endast gå vidare med 144 000 kvadratmeter till en kostnad av 85 miljoner kronor. Det finns ju ingen anledning för Stockholms skattebetalare att betala privata byggentrepenörer två gånger för samma arbete. 

Miljöpartiets representant i Fastighetsnämnden – Martin Michel  – var väl medveten om detta. Trots det valde han och Yvonne Ruwaida att politisera beslutet: “Vi frågar oss varför staden har valt denna låga ambitionsnivå [144 000 kvm istället för 286 000 kvm]? Varför satsar man bara 85 mnkr när det finns avsatta medel motsvarande 205 mnkr?”

Miljöpartiet ville alltså till varje pris sätta sprätt på skattemedel och genomföra energieffektivisering av fastigheter som ändå stod inför renovering.

Under senvåren 2008 framgick det att både Stadsledningskontoret och Sveriges kommuner och landsting (SKL) hyste starka tvivel kring EPC-upphandlingens förenlighet med lagen om offentlig upphandling (LOU). Deras invändning handlade om att upplägget innebar att såväl Fas 2 (genomförandefasen) som Fas 3 (uppföljning) i praktiken undantas från öppen konkurrens. 

Stadsledningskontoret 

“Ett avtal där huvudföremålet för upphandlingen, dvs byggentrepenaden, vare sig är preciserad eller prissatt kan enligt juridiska avdelningen inte anses utgöra ett upphandlingskontrakt…Av de uppgifter vi erhållit ligger 97-98 procent av kostnaderna för hela projektet på arbetena i Fas 2. Eftersom det inte sker någon konkurrensutsättning i denna fas är det oerhört svårt att veta om åtgärderna är kostnadseffektiva.”

Sveriges kommuner och landsting (SKL)

“”Varken Fas 2 eller Fas 3 blir upphandlat i konkurrens enligt LOU…risken måste betraktas som stor att både Fas 2 och Fas 3 skulle komma att betraktas som otillåtna direktupphandlingar enligt LOU vid en prövning i domstol”

- – -

Ett grundläggande problem med att Fas 1 (inventeringen) inte separerades från Fas 2 eller fas 3 är följande. Den entrepenör som vinner upphandlingen av inventeringsfasen får option på Fas 2, dvs. själva energieffektiviseringen. Därmed finns det incitament för entrepenören att överdriva behoven när inventeringen görs. Jag säger inte att YIT i det aktuella fallet blåste upp behoven från 144 000 kvm till 286 000 kvm. I själva verket har jag uppfattat YIT som ett seriöst och kompetent företag. Men från stadens och skattebetalarnas perspektiv kan inte upplägget för en upphandling se ut på det här sättet. Det gäller alldeles oavsett om EPC-upphandlingen ligger utanför lagens råmärken eller i en juridisk gråzon. Etiskt och politisk kan vi inte ha upphandlingar med en så tveksam incitamentsstruktur.

Mot denna bakgrund beslutade Folkpartiet och den övriga alliansmajoriteten i fastighetsnämnden att avslå ärendet i juni. Planerade energieffektiviseringsåtgärder ska dock genomföras under 2009 och 2010 men på ett sätt som innebär att framtida upphandlingar är förenliga med LOU och dess anda. Min sammanfattning av beslutet i ABC den 21 augusti var därför att det är bättre att vi gör detta “lugnt och lagligt än fort och fel”.

I ABC-inslaget reagerade dock Yvonne Ruwaida på nytt och sa att hon var mycket förvånad över beslutet trots de starka etiska och juridiska problemen med upphandlingen. 

Jag är relativt ny i politiken. Att ett politiskt parti fullt medvetet tar så lätt på juridiska och etiska invändningar mot en offentlig upphandling av den här karaktären förvånar mig. I grunden handlar det om att upprätthålla skydd mot korruption vid stora offentliga avtal när vi sätter sprätt på skattebetalarnas pengar. Därför tycker jag att Stockholms stads jurister visade en berömvärd integritet som vidhöll sin uppfattning trots att energieffektivisering är ett politiskt angeläget projekt för såväl alliansmajoriteten som oppositionen. För Miljöpartiet återstår däremot mycket att bevisa när det gäller sunda upphandlingsnormer och en god hushållning med stadens resurser.

Nyheter: ABC, Ruwaida på Newsmill: Vi behöver en normkritisk myndighet.

Bloggar: Yvonne Ruwaida, Seved Monke, Dricka Liberalt, Annika Beijbom: “Alla partier är inte lika odemokratiska“.