Per Altenberg – ett liberalare Sverige

Jag läser Jan Guillous senaste bok “Ordets makt och vanmakt”. Som f.d. säkerhetspolitisk analytiker på Säkerhetspolisen dristar jag mig att kommentera Guillous relation till Säpo. Under mina tre år på Säkerhetspolisen diskuterades regelbundet olika klassiska underrättelseoperationer eller brott mot rikets säkerhet. Stig Bergling, Günter Guillaume (DDR-spion på 70-talet), västtyska ambassaddramat m.m. Men jag minns aldrig att vi pratade om IB-affären eller Jan Guillou. Inte för att det var tabubelagt utan för att ingen var särskilt intresserad. Jan Guillous besatthet med Säpo slutar där. Den är inte ömsesidig.

Min andra reflektion är att jag ifrågasätter sanningshalten i det Guillou skriver. Eftersom jag är minst en generation yngre än Guillou och Bratt, är det naturligtvis omöjligt att ha någon bestämd uppfattning, men tvivlet växer ju längre jag läser. Allt hänger alldeles för bra ihop i en fin och rent berättad historia.

Guillous allra första reportage som journalist – “Vi köpte en K-pist för 300 kronor” – beskriver han själv i boken som ett reportage med diskutabel sanningshalt. Ett annat exempel är Guillous konfrontation med IB-agenten Gunnar Ekberg. Tidigt i IB-kapitlet beskriver Guillou hur avgörande det var att han konfronterade Ekberg och att detta gjordes alldeles före publicering. Annars skulle Säpo slå till mot Folket i Bild/Kulturfront och beslagta allt material. Längre fram i boken framgår det mellan raderna att konfrontationen i själva verket ägde rum långt före publicering. Frågan varför tidpunkten skulle ha varit så avgörande blir hängande i luften.

Även berättelsen om själva konfrontationen med Ekberg framstår som en historia tagen direkt ur en spionroman. Är även denna bok i själva verket också en roman? Det är något med Guillou, sanningen och spioner, tänker jag. Jag väljer att tro på Peter Bratts beskrivning av IB-affären.

Artiklar: Guillou om bloggmobbarna,

Bloggar om Jan Guillou: Sydsvenskans ledarblogg.