Då tror jag det är bättre att låta SD sänka sig själva, att de får visa för väljarna att de inte är kapabla att nå fram med sina idéer. Att de får välja att lägga ner röster i kammaren, att de får rösta med än de ena blocket, än det andra för att gå emot regeringen. Det kommer signalera för deras borgerliga väljare att de röstar med vänstern och vice versa.

Och visst är en nazist nazist. Och SD:s bakgrund är sannerligen inte vacker. Men kan vi idag säga att de är nazister? För mig är det ett starkt innehållsladdat ord som talar om en ekonomisk ordning av korporativ karaktär, en internationell ordning som manar till krig, och ett framhävande av den egna nationen/staten som ärorik och som bärandes en unik uppgift. Jag är för dåligt inläst på om SD står för detta, än mindre för fram det, men jag tvivlar. Det finns väl andra invektiv att ta till om det är viktigt, istället för att fläska på med analogin till historiens värsta brott.

Jag tror inte att “min” strategi är för taktisk. Istället tror jag på att visa att demokrati handlar om att ta människors idéer och upplevelser på allvar, att visa att i demokratin så talar vi med varandra, på ett civiliserat sätt. Om SD inte vill det, kan inte etablerade partier tillåta sig att sjunka lika lågt. Tyvärr tror jag att strategin med något slags principiellt utestängande av SD kommer visa sig vara direkt otaktisk. Om 1 respektive 5 år har vi facit.

Sverigedemokraterna har också en helt annan historia än t.ex. Fremskrittspartiet. Deras ursprung är i vit ariskt motstånd (VAM) från 1980-talet medan Fremskrittspartiet grundades på krav på “sterk nedsettelse av skatter, avgifter og offentlige ingrepp”. Det var ursprungligen närmast ett nyliberalt parti.

Jag förstår alltså din synpunkt men jag tror den är för taktisk. Om folk vill rösta på de åsikter Åkesson gav uttryck för häromdagen får de göra de helt enkelt. Men du har helt rätt i att den splittrade reaktionen från det politiska etablissemanget återspeglar en osäkerhet kring hur Sd bästa bör hanteras. Björklund visar ledarskap genom att peka på en väg framåt: att göra sig oberoende av stöd från Sd. Därmed blir de inte lika intressanta.

Det enda jag är orolig för med en blocköverskridande koalition är att människor kommer känna att vad de än väljer så blir slutresultatet detsamma, och därmed söka sig till än fler sakfrågepartier och urholka värdet av en enhetlig och genomtänkt politik. Visst har sakfrågepartier också sitt existensberättigande, men snarare som en demonstration av missnöje än något annat.

Bjud in och diskutera med SD, men slå vakt om era kärnvärden! Om SD tvingas bli ett vanligt tråkigt parti som ska sitta och förhandla detaljer i, för deras väljargrupp, perifera frågor, tror jag att SD:s glans kommer falna betänkligt.

Förutom att SD gör debatten rå, osaklig och osmaklig inbillar jag mig att det stora problemet för de etablerade partierna är att de inte vet hur de ska agera. Utkristalliseringen av två fasta block/regeringsalternativ omöjliggörs om det sitter ett parti med 20 mandat som kan rösta än med det ena, än med det andra blocket. Öppna upp blocken och tona ner partipiskan – borde väl lösningen bli – inte reflexmässig utfrysning.

Trots allt, SD har en väljarbas. Om 4% av den röstberättigade befolkninen fastnar för deras program är det inte rimligt att betrakta dem som idioter och nazister.
/B