Det har brutit ut en strid på DNs kultursida mellan Jan Guillou och Cissi Elwin som rör IB-affären. Idag vidhåller Guillou att Elwins far, Göran Elwin, begick mened under IB-rättegången 1973.
Jag kan inte bedöma om Elwin ljög i rätten eller inte. Däremot är Guillous argumentation i dagens artikel uppenbart ologisk. Guillou menar att Elwins motiv för meded skulle vara “rädsla för att själv bli misstänkt för brott. Det speciella med spioneribrott är nämligen medborgarnas positiva skyldighet att anmäla misstankar om spioneri, annar riskerar man att åka fast som delaktig i brottet”.
Men om detta vore motivet för Elwins vittnesmål, då borde han ju ha vittnat att han gjorde bedömningen att publiceringen inte innebar någon risk för brott.
Guillou redogör inledningsvis i dagens artikel för hans och Peter Bratts juridiska försvar. Det gick ut på att ingen av dem hade haft något brottligt uppsåt och att Elwins promemoria styrkte detta.
Om Elwin i sitt vittnesmål hade uppgett att han gjorde bedömningen att artikeln var laglig, skulle han samtidigt ha friskrivit sig själv från misstanke, eftersom han därmed inte kunde ha haft något uppsåt. Det värsta Elwin kunde göra var tvärtom att medge att han hade läst artikeln men att han inte hade kunnat avskriva misstanken om att den var brottslig.
Nej, Guillous logik håller inte. Huruvida Elwin begick mened har jag ingen åsikt om, men det är uppenbart att motivet för den påstådda meneden inte kan ha varit risken för att själv bli åtalad.
Avslutningsvis kan jag konstatera att Guillous logik snarast stärker (Cissi) Elwins åsikt att hennes far talade sanning i rätten. Att säga att han inte hade kunnat avskriva brott var ju det mest riskfyllda för (Göran) Elwin, eftersom han därmed riskerarade åtal. Varför skulle han avge detta vittnesmål om det inte vore för att han ansåg att det var sant?
[...] Läs tidigare inlägg (även här och här) i samma ämne, inte minst kommentarer till debatten i DN Kultur mellan Guillou och Filminstitutets VD Cissi Elwin. [...]