Bortsett från det underliga i att Bergström tycks mena att det är ok när Björklund samarbetar med oppositionen men inte när Ohlsson säger snälla saker om dem, är det svårt att instämma i huvuddelen av de invändningar han tar upp. Låt oss granska dem närmare.

FP vill slopa värnskatten. Alltså ge högre inkomsttagare lägre skatt. MP vill motsatsen. Jobbskatteavdraget ska börja trappas av vid inkomster över 40 000 kronor i månaden.

Både Folkpartiet och Miljöpartiet vill dock se en bred skattereform. Inom ramen för en sådan skulle grön skatteväxling från arbete till utsläpp passa båda partierna som hand i handske. Vad Bergström missar är att sänkt marginalskatt är en hög prioritet för Fp medan Mp:s högsta prioritet på skatteområdet sannolikt inte är höjd marginalskatt på arbete utan höjd marginalskatt på utsläpp.

FP vill att Sverige ska gå med i Nato. MP definitivt inte. Partiet är i grunden ett pacifistiskt parti.

Om det här vet ni redan vad jag tycker utifrån vad jag skrev på Brännpunkt för ett par veckor sedan. Det går alldeles utmärkt att vara fredsvän och för Nato. Det finns dessutom miljöpartister som är för Natomedlemskap och folkpartister som är emot. Men visst, här ligger en klar politisk konflikt. Nu är dock inte heller C eller Kd för Natomedlemskap så det är minst sagt magstarkt att ifrågasätta Ohlssons omdöme på grundval av en fråga där samma konflikt finns inom den regering där hon redan ingår. I slutändan hänger dessutom Nato-frågan sannolikt på utvecklingen i omvärlden och på utvecklingen av det säkerhetspolitiska tänkandet inom Socialdemokratin – inte på Miljöpartiet.

 FP vill ge försvaret mer pengar. MP säger nej.

Nu är det ju så att även Moderaterna (i synnerhet Finansdepartementet) hittills har sagt nej så inte heller den kampen är ny för Folkpartiet. Det är inte alls säkert att Miljöpartiet skulle ta positioner som ligger bortom finansdepartementets när det gäller försvarsbudgeten. Även dagens nyhet om Försvarsberedningens omvärldsbedömning indikerar att klyftorna mellan Fp ch Mp inte är så stora som Bergström gör gällande

MP vill införa en rad miljöskatter som lastbilsskatt, höjd bensinskatt och skatt på flygresor. FP säger nej.

Se tidigare resonemag om grön skatteväxling. Det borde gå att finna en kompromiss, under förutsättning att skattehöjningar på utsläpp är generella och inte skjuter in sig på vissa branscher.

MP vill ha 35 timmars arbetsvecka. FP säger nej. MP vill ha friår. FP säger nej.

Folkpartiet har däremot andra förslag i utkastet till nytt partiprogram (däribland ett så kallat kompetenskonto) som delvis har samma syfte som friåret, nämligen att vi lättare ska kunna sadla om i arbetslivet i framtiden. Vad gäller 35 timmars arbetsvecka så är ju det något som inte ens den nuvarande Mp-ledningen egentligen vill ha. Att de skulle prioritera det högt i förhandlingar med Alliansen, vars främst politiska budskap är arbetslinjen, framstår som långsökt.

FP vill bygga ut kärnkraften. MP vill avveckla den. MP är varm anhängare av vindkraft. FP måttligt.

Här ger jag till slut Bergström rätt. Energifrågan är så viktig att den förhindrar ett regeringssamarbete mellan alliansen och Mp. För Folkpartiets del handlar det inte bara om att ersätta nuvarande kärnkraftsreaktorer utan även om ett allt starkare motstånd mot att låta landskapet belamras av vindkraftverk. Den inställningen skärps snarast i utkastet till nytt partiprogram.

I en enda fråga (möjligen två, beroende på hur Miljöpartiets EU-politik utvecklas) är alltså motsättningarna så stora att regeringsamarbete sannolikt omöjliggörs. I övrigt är det motsättningar men inte så mycket större än vad vi ibland har med t.ex. M (om försvar, arbetsmarknadspolitik och skattereformer) eller Kd (jämställdhet och HBT-frågor). Jag frågar mig vems omdöme det egentligen är som brister när Bergström far ut så hårt att han kallar Ohlssons uttalande för stolligt.

Tabell 1.2 på sidan 18 som visar den offentliga sektorns finansiella sparande i olika länder är intressant i ljuset av debatten om huruvida finanspolitiken i främst USA och Europa kännetecknas av för mycket åtstramning (“austerity”) eller inte. En fråga som uppstår i den debatten är hur stora offentliga underskott som egentligen kan beskrivas som åtstramningspolitik? Det är t.ex. tveksamt om Storbritanniens och Spaniens underskott på 7 procent för 2013 kan beskrivas som åtstramningspolitik i ett historiskt perspektiv. Å andra sidan är det inte orimligt att se det som att måttstocken bör baseras på en värdering av om finanspolitiken är mer eller mindre expansiv jämfört med åren före. Den högra kolumnen i tabell 1.2 anger konjunkturjusterat sparande för 2007, 2013 och 2014, dvs. sparandet (den samlade offentliga budgetbalansen) justerat för automatiska stabilisatorer. Den mäter vad sparandet skulle ha varit om ekonomin befann sig i konjunkturell balans och är således en rimlig måttstock på om finanspolitiken är kontraktiv eller expansiv. Dessutom får vi en jämförelse med hur det såg ut innan finanskrisen bröt ut 2008.

Bilden som framträder är blandad. Enligt Tabell 1.2 bedriver såväl USA (- 4,6%) som Euroområdet (- 1,3%) och Storbritannien (- 4,3%) en expansiv finanspolitik även när hänsyn tas till konjunkturläget. För Euroområdet och Storbritannien är underskotten dock mindre 2013 än före finanskrisen (2007).  För USA är underskottet däremot klart högre. Japan för just nu en kraftigt expansiv finanspolitik på – 9,5% av BNP när hänsyn tas till konjunkturläget. Inom Eurozonen varierar graden av expansion/åtstramning mycket mellan olika länder. Grekland, som tidigt straffades ut från finansmarknaderna, för verkligen en åstramningspolitik, trots att ekonomin befinner sig i närmast fritt fall (+ 0,2% 2013 jämfört med – 10,9% 2007). Spaniens finanspolitik är däremot expansiv (- 4,2% 2013 jämfört med + 0,3% 2007). Frankrike har ett mindre underskott (- 1,9%) medan Tysklands och Sveriges offentliga sparande befinner sig i balans eller är något åtstramande när hänsyn tas till konjunkturläget.

Sammantaget ger det en bild av att länderna i Eurozonen för en mindre expansiv finanspolitik än USA och Storbritannien. Bilden av kraftig finanspolitisk åtstramning som bl.a. Paul Krugman förmedlar framstår däremot som överdriven, i synnerhet för USA och Storbritannien.

I nyhetsflödet: DN, DN2.

Kritiken framstår utan tvekan som allvarlig. Visserligen kvarstår en omvänd korrelation mellan skuldsättning och tillväxt i HAPs artikel, men det skarpa brottet vid en skuldsättning på över 90% av BNI försvinner. Om detta har det redan skrivits mycket så jag fördjupar mig inte mer i det. Det räcker att konstatera att det, utifrån dagens forskningsläge, inte är bevisat att en skuldsättning på över 90% av BNP orsakar betydligt lägre tillväxt i ett land.

Liksom en rad andra debattörer argumenterar Paul Krugman på sin blogg att sambandet mellan hög skuldsättning och låg tillväxt som RR fann i själva verket är det omvända, dvs. att låg tillväxt leder till hög skuldsättning. Det är även en argumentation som Herndon för i sin replik på RRs andra replik. Som Jonas Vlachos påpekar så är det den mest näraliggande förklaringen rent matematiskt. (Hög tillväxt innebär att nämnaren i skuldkvoten minskar så länge skulden ökar mindre än BNP. Omvänt ökar skuldkvoten automatiskt om tillväxten är negativ även om statsbudgeten är balanserad). Eftersom BNI finns med i både den oberoende och den beroende variabeln innebär den observationen samtidigt att även den omvända hypotesen om ett orsakssamband tillväxt – skuldsättning blir ganska meningslös att analysera, åtminstone om analysen ska fungera som stöd för ekonomisk-politiska prioriteringar. Det är alltså svårt att förstå varför RRs kritiker är så snabba att argumentera för det omvända orsakssambandet när samma problem försvårar den analysen. Gissningsvis handlar det endast om att ytterligare vederlägga det orsakssamband som kritikerna menar att RR starkt antydde.

En relaterad invändning mot hypotesen om ett omvänt orsakssamband är att det i en diskussion om orsakssamband är det svårt att se någon poäng i att alls betrakta variabeln ”tillväxt” (som ju bara är ett mått/ återspegling av ökad ekonomisk aktivitet i ett land) som en oberoende variabel. Om man accepterar att det finns en korrelation mellan hög skuldsättning och låg tillväxt över tid, men inte att orsakssambandet är att hög skuldsättning leder till låg tillväxt, måste man därför fortsätta leta efter andra oberoende variabler som kan förklara korrelationen (åtminstone om analysen ska bli meningsfull i meningen att vi lär oss något om hur ekonomin fungerar). Grundfrågan som RRs forskning och HAPs kritik av deras arbete ger upphov till är istället om ekonomins funktionssätt försämras vid hög offentlig skuldsättning? Eller finns det underliggande variabler – t.ex svaga institutioner – som både skapar en högre skuldsättning och en illa fungerande ekonomi?

Om man ändå accepterar “tillväxt” som en oberoende variabel finns det anledning att (mer på ironikontot) peka på en annan tänkbar förklaring till att orsakssambandet går i den riktning som bl.a. Krugman antyder. Om låg tillväxt leder till hög skuldsättning så kan det bero på att beslutsfattare har låtit statsbudgeten gå med underskott därför att ekonomin utvecklas svagt, men utan att detta har lett till ökad tillväxt. I så fall skulle slutsatsen om ett omvänt orsakssamband närmast ses som en invändning mot synen att svag tillväxt alltid kan avhjälpas med en mer expansiv finanspolitik. En (överanvänd) keynesiansk konjunkturpolitik skulle, enligt den tolkningen av den omvända hypotesen, leda till att skuldsättningen ökar över tiden utan att tillväxten stimuleras.

Hur man än vrider och vänder på debattens slutsatser för den ekonomiska politiken framstår fortfarande tillväxt och reformer för ökad tillväxt som en avgörande prioritering för Europa. Risken är att den insikten åker ut med badvattnet i den rimliga kritiken mot en alltför kontraktiv finanspolitik.

I nyhetsflödet: DN.

Målet lyder som följer (sid 28):

Att eftersträva en höjning av sysselsättningsgraden till väl över 80 procent för kvinnor och män i åldrarna 20–64 till år 2020. Höjningen ska främst ske i grupper med en svag förankring på arbetsmarknaden, såsom unga och utrikes födda, och genom att motverka långa tider utan arbete. Skillnaden i sysselsättningsgrad mellan kvinnor och män ska minska genom en ökning av kvinnors sysselsättningsgrad.

Någon kanske invänder att detta mål inte är viktigt därför att varken regeringen eller Socialdemokraterna har valt att debattera det särskilt mycket. Det är dock inte hur det uppfattas från EU-horisont. Europa 2020-strategin gäller (som namnet antyder) fram till 2020 och ska något annat mål antas så är det detta mål som ska ändras. Det är också mot detta mål som Sverige kommer att utvärderas. Det var inte heller så det uppfattades inom regeringskansliet när målet togs fram. Det föregicks av långa förhandlingar mellan departementen och regeringspartierna som till slut landade i ett mål som var mycket noga formulerat. 

En annan invändning är att målet inte är tillräckligt konkret och att det därför inte går att tillämpa. Inte heller det stämmer dock. Formuleringen “en höjning av sysselsättningsgraden till väl över 80 procent för kvinnor och män i åldrarna 20–64 till år 2020″ anger precis vilket statistiskt mått politiken ska styra mot. Även formuleringen om att “skillnaden i sysselsättningsgrad mellan kvinnor och män ska minska genom en ökning av kvinnors sysselsättningsgrad” anger en tydlig styrningsmässig prioritering. Det är t.ex. mycket svårt att tänka sig en utökning av vårdnadsbidraget med ett sådant mål.

Man kan fråga sig varför målet inte har debatterats mer? Ett svar är att det är ganska ambitiöst och att Sverige än så länge står långt ifrån det. Det gör att regeringen ogärna lutar sig mot det. Ett annat är att Socialdemokraterna möjligen inte vill förhålla sig till ett mål som har satts av regeringen.

Man kan vända och vrida på detta flera gånger om men faktum kvarstår alltså att Sverige redan har ett sysselsättningsmål.

En tuff ordstrid har brutit ut mellan Nobelpristagaren i ekonomi, Paul Krugman, och EUs ekonomikommissionär Olli Rehn

Krugmans kritik är dock inte bara onödigt nedsättande och vulgär i tonen. Den tar inte hänsyn till centrala ekonomiska och politiska begränsningar som EU och dess medlemsländer brottas med. Rehn kontrade därför med att be Krugman förtydliga var han menar att stimulanspengarna ska komma ifrån?

Problemet är att Europa inte är som USA i en rad avseenden. För det första har EU inte en lika stor federal budget som USA och den finansieras inte på samma sätt. För det andra har Europas krisländer inte samma upparbetade trovärdighet när det gäller att betala tillbaka lån som USA. Trots att en del krisländers statsskuld i relation till BNP inte är mycket högre än USAs har de redan passerat gränsen för när de stängs ute från finansmarknaderna. Således kan de inte bedriva någon egen stimulanspolitik (vare sig med eller utan euro). Slutligen ignorerar Krugmans anklagelser det faktum att solventa euroländers skattebetalare redan skjuter till enorma summor till länder som inte förmår finansiera sina skulder på egen hand. Krisländerna går med andra ord fortfarande med stora underskott.

Krugman (och Wolodarski) har samtidigt rätt i att Europa har hamnat i ett läge som kräver någon form av konjunkturpolitisk stimulans. Att enbart förlita sig på en anpassning nedåt av priser och löner vore riskabelt, i synnerhet då varu- och arbetsmarknader förefaller reagera mycket trögt i södra Europa. Vilka möjligheter till finanspolitisk stimulans finns då i Europa? I allt väsentligt handlar det om fyra olika alternativ. Låt oss studera dem ett efter ett.

1. De solventa euroländerna erbjuder större lån än de Grekland, Portugal, Irland och Spanien redan har fått. Därmed kan krisländerna gå med större underskott så att ekonomin stimuleras.

Detta är det alternativ som Krugman förefaller förespråka. Enligt resonemanget bör tyska skattebetalare skjuta till omfattande lån bortom de som redan har beviljats (totalt cirka €330 miljarder). Ens om man bortser ifrån att även Tyskland har skuldsatt sig hårt under krisen och närmat sig den punkt där deras egen kreditvärdighet ifrågasätts, framstår resonemanget som orealistiskt. Det är uppenbart att Angela Merkel redan har problem att få krislånen igenom såväl Förbundsdagen som Tysklands författningsdomstol. Det är möjligt att det går att krama ur ännu ett krispaket ur Förbundsdagen, men redan nu står det klart att detta alternativ inte kan bli den huvudsakliga lösningen på Europas problem.

2. IMF eller länder utanför Europa som USA, Japan och Kina erbjuder nya lån till de krisdrabbade länderna.

Den här vägen har redan prövats med varierande framgång. IMF bidrar som bekant med en del av lånen till Grekland, Portugal och Irland (närmare €100 miljarder). Bilaterala krediter från länder som USA, Japan eller Kina har däremot inte visat sig vara en framkomlig väg. Samtidigt är det inte främst detta alternativ som Krugman har i åtanke. När det inte längre är europeiska länder som ska stå för stimulansåtgärderna blir plötsligt de politiska svårigheterna så självklara att de närmast är underförstådda.

3. Solventa EU-länder bedriver en expansiv finanspolitik som indirekt stimulerar de krisdrabbade länderna

Detta alternativ har ännu inte uttömts och bör prövas. Länder som Tyskland, Nederländerna, Sverige, Danmark, Finland, Polen m fl borde på ett koordinerat sätt kunna bedriva en mer expansiv finanspolitik. För svenskt vidkommande finns ett tydligt egenintresse i en sådan politik. Den lågkonjunktur som vi nu drabbas av med ökande arbetslöshet och deflation beror på krisen i Europa. Genom att bedriva en expansiv finanspolitik skulle vi både bidra till att stimulera efterfrågan på hemmaplan och stödja de krisande ekonomierna.

4. EU-budgeten används för att stimulera krisekonomierna

Även EU-budgeten kan användas för finanspolitiska stimulansåtgärder. Eftersom den huvudsakligen finansieras ur medlemsländernas statsbudgetar innebär dock inte en större EU-budget ökad finanspolitisk stimulans. En stramare EU-budget innebär tvärtom lägre EU-avgifter för medlemsländerna och därmed mindre upplåningsbehov och ett vidgat budgetutrymme för stimulansåtgärder. Europeiska rådets överenskommelse om EU-budgeten innebär som bekant att EU-budgeten minskar något och den bidrar därmed till viss stimulans från och med 2014. Ett annat sätt att använda EU-budgeten för riktade stimulansåtgärder skulle vara om medel ur strukturfonderna omfördelades så att de fokuserade på de mest behövande EU-länderna. Detta alternativ diskuterades tidigt i budgetförhandlingarna men vann aldrig gehör.

- – -

Överlag är alltså handlingsutrymmet för finanspolitisk stimulans begränsat inom EU. För att komma ur krisen krävs därför även andra instrument än de finanspolitiska. På kort sikt behövs i första hand ökad penningpolitisk stimulans. I ett läge där det är uppenbart att kapacitetsutnyttjandet är historiskt lågt i många EU-länder borde det inte råda någon tvekan inom ECB. Det är möjligt att kärnländer som Tyskland drabbas av lite högre inflation, men det är ett lågt pris att betala för att rädda Europa ur krisen. Förutom att efterfrågan stimuleras består vinsten i att anpassningen inom EU inte behöver ske genom en interndevalvering i krisländerna. Vid det här laget är det uppenbart att varu- och arbetsmarknaderna inte fungerar särskilt väl i flera av krisländerna. Trots fyra år av negativ tillväxt i Grekland har det t ex inte skett någon nämnvärd sänkning av priser och löner i landet. I länder som Italien och Spanien ökar tvärtom lönerna fortfarande.

På längre sikt är fortfarande reformer för att skapa uthållig tillväxt nödvändiga. Det är bara genom att reformera nationella varu-, tjänste- och arbetsmarknader och genom att öppna upp mer för handel såväl inom EU som med andra länder, som Europa kan nå varaktig tillväxt. Europa kommer fortfarande att dras med den skuldsättning som tidigare generationer vältrat över på oss, men tillväxtreformer erbjuder i alla fall en väg framåt för den generation som nu vill ut på arbetsmarknaden.

Omorienteringen sker på åtminstone tre olika sätt. Utkastet till nytt partiprogram presenteras först om några veckor men redan av den inblick Christer Nylander och Martin Andreasson gav i helgen framgår det att Folkpartiet kommer att placera sig i en bred liberal mittfåra i svensk politik. Den traditionella socialliberalismen finns förstås där (betoningen av socialförsäkringar som ett instrument för trygghet i en tid av stark förändring, värnandet av en generös flyktingpolitik, synen på skolan som utjämnare av individers möjligheter, funktionshindrades frihet m.m), men även marknadsliberalism och klassisk liberalism (den positiva synen på globaliseringen, arbetskraftsinvandring, plattare skatt, författningsdomstol etc.) samt liberal feminism (pappamånader, betoningen av förskolans roll etc.). Positivt var också den politiska integritet som Nylander framhöll. Han menade att programgruppen inte har sneglat på vad andra partier tycker utan orienterat sig strikt efter vilka liberala utmaningar de ser framöver för att sedan formulera svar på dessa. Om ambitionen lyckas återstår att se men det är tveklöst rätt ansats.

För det andra sker omorienteringen genom den politiska positionering som Jan Björklund lade fast i sitt anförande men som även kom fram i Maria Arnholms tal. Det är tydligt att Folkpartiet nu tar spjärn både högerut mot konservativa och nynationalister och vänsterut mot socialister och folkhemsromantiker. Björklunds tal ramades för övrigt in av bildskärmar med det enda ordet ”liberalerna” på (dvs. inte ”alliansens ljusblå röst” eller något liknande). I kongressalen fick man en känsla av att nu åker silkesvantarna av i kampen mot rasism och främlingsfientlighet. Två exempel ur Björklunds tal:

På debatten låter det som om alla flyktingar i världen kommer till Sverige. Men av alla syriska krigsflyktingar som nu finns har bara tre promille sökt sig just till Sverige. Nu finns det krafter i Sverige som vill stänga dörren, som anser att tre promille är för mycket.

Det finns de som vill att Sverige ska vara en liten konservburk som vi stänger locket på. Och i den instängda lilla lilla burken ska människor prata om färg på huden och om den enda guden man får tillbe på kvällarna. I den lilla burken som blir trängre och trängre ska vi prata allt mer och mer om hur det var förr och allt mindre och mindre om framtiden. I den lilla burken behöver vi inte veta vem du är idag eller vem du vill bli, det räcker med att veta var dina föräldrar är födda. Men de allra flesta människor vill inte leva instängda och inskränkta i en burk, Jimmie Åkesson! De flesta människor vill leva i ett öppet samhälle.

Det tredje uttrycket för politisk förnyelse ligger i utnämningen av Maria Arnholm till jämställdhetsminister. Arnholm är visserligen en gammal partiräv, men sedan hon lämnade partipolitiken 1995 har hon jobbat 17 år i näringslivet. För många av oss som inte känner Arnholm personligen var hennes tal förbluffande starkt. När andra politiker säger att de vill vara tydliga i sin kommunikation är Arnholm det. Både till innehåll och när det gäller retorikens ”etos” (den egna karaktären). En viktig aspekt på utnämningen är att Arnholm inte är någon duvunge. Hon är 55 år med lång erfarenhet av yrkeslivet utanför politiken. I jämförelse klingar pratet från t.ex. Gustav Fridolin, 29, om att han är lärare ganska ihåligt. En tredje viktig aspekt är att Arnholm kopplade sin politiska inriktning till Bengt Westerberg. Den gamla devisen ”Sverige behöver både företag och dagis” uppdaterades till ”Sverige behöver företag, förskola och feminism”. Mest minnesvärda citat från Arnholms anförande:

Sverigedemokraterna är patriarkatet upphöjt till politik. Vi kan inte luta oss tillbaka och nöja oss med att Sverige är världens mest jämställda land. Vi måste luta oss framåt och säga att det här, detta accepterar vi inte.

En liberal politik värnar individens vilja till självbestämmande. Den gör det möjligt för hen att leva utan fördomar, utan förtryckande mönster och utan könsroller. Jag är feminist för att jag är besjälad av att kvinnor och män ska ha samma möjlighet att forma sina liv och samhället de lever i, för att jag ser att det inte är så idag och för att jag vill göra något åt det.”

Inget hummande, inga ursäkter och silkesvantarna av som sagt.

Sammantaget klarnar bilden av Folkpartiets uppgift i svensk politik allt mer och det är egentligen halva jobbet mot en valframgång. När andra partier pratar mycket om förnyelse händer det något i Folkpartiet. Nästa stopp: offentliggörandet av utkastet till nytt partiprogram.

1. Sjukvårdsreformen

President Obamas sjukvårdsreform får chansen att sätta sig ordentligt och prövas. Det är uselt att amerikansk sjukvård hittills har täckt så få trots skenande kostnader. Reformen är inte optimal men det är bra att den nu ges en rejäl möjliget så att den kan utvärderas och eventuellt förfinas i framtiden. Med Romney som president hade den sannolikt dött kvävdöden även om republikanerna inte hade förmått avskaffa lagen.

2. Prioritet åt minskat budgetunderskott

Obama lyfte i sitt segertal fram budgetunderskottet som USAs mest prioriterade problem (det nämnes först av fyra frågor). Det betyder att han äntligen avser tackla problemet. Därmed förbättras förutsättningarna att bryta budgetdödläget. Tidigare har Obama trots allt inte agerat mer än pliktskyldigt och han övergav som bekant den budgetkommission han själv tillsatte. Om budgetunderskottet nu ges högsta prioritet av Vita Huset blir det dock ett helt annat politiskt tryck i processen.

Det är inte heller så att allt nödvändigtvis blir som förut i Washington därför att styrkeförhållandena förblir desamma inom Kongressen och mellan Kongressen och Vita Huset. Alla parter har fått förnyade mandat, Obama ska inte längre omväljas, skatteavgrunden ändrar förutsättningarna etc. Redan kommer det indikationer på att Representanthusets talman, John Boehner (R) sträcker ut en hand åt demokraterna och Presidenten (och omvänt). Allt är inte detsamma som förut.

Man kan spekulera i vad som “ryker” utgiftsmässigt om det blir en budgetkonsolidering som till 80-90 procent består av utgiftsminskningar. Om försvaret är off limits för republikanerna och Obama vill värna sjukvårdsreformen samt olika “entitlements” (Medicare, Medicaid), ligger jordbruksstöden risigt till. Det innebär i sin tur att förutsättningarna för framgångsrika handelsförhandlingar ökar när det amerikanska manöverutrymmet ökar. Jag säger inte att ett sådant scenario är sannolikt (eller att minskade jordbruksstöd räcker särskilt långt för att konsolidera den federala budgeten), men det kan bli positiva spiraler av valresultatet som vi inte hade förväntat oss. Som en gammal statsvetarprofessor brukade säga: “The shortest way in politics is never a straight line”,

4. Ökad jämställdhet

Flera nya kvinnor väljs nu i Kongressen och kvinnor förefaller överlag bli alltmer valbara i det amerikanska politiska klimatet. Republikanerna kommer knappast heller att göra om misstaget att ställa upp med kandidater som är, uppfattas som eller lätt kan utmålas som misogyna. Lex Akin gäller i nästa val.

5. En HBT-renässans

Det verkar i skrivande stund som att HBT- rörelsen går segrande ur alla fyra folkomröstningar om könsneutraka äktenskap. En stor seger för vår tids medborgarrättsrörelse i så fall. Dessutom får Senaten sin första öppet lesbiska ledamot i Tammy Baldwin från Wisconsin. Som någon påpekade på twitter är detta något som hade varit otänkbart för tio år sedan.

6. Kontinuitet i utrikespolitiken

Om det är något Obama förtjänar beröm för under sin första mandatperiod är det utrikespolitiken. Vi glömmer lätt hur illa ansett USA var efter åtta år med George Bush som President. USAs viktiga “mjuka makt” i världen var allvarligt skadad. Oavsett om Hillary Clinton eller Barack Obama ska tillskrivas den  utvecklingen går det inte att komma ifrån att Obamaadministrationen har begått mycket få misstag. Dessutom tycks nu en övergripande “grand strategi” för att hantera en alltmer komplex värld i brytpunkten mellan modernitet och tradition, växa fram. Det kan visa sig vara värt mycket för världen om denna politik får fortsätta att ta form. Med en Romneyadministration hade USA fått börja om från början. När det gäller USAs och övriga västvärldens stora huvudvärk, Irans kärnvapenprogram, avslöjade utrikesdebatten att de båda kandidaterna inte skiljde sig nämnvärt åt.

7. Tea party-rörelsen har passerat sitt zenit

Många av det republikanska partiets mer extrema röster detroniseras sannolikt av valresultatet. Republikanerna kommer inte att kunna ignorera de demografiska förändringar som USA går igenom. Det går inte längre att vinna presidentval enbart på vita mäns röster. Förhoppningsvis öppnar det upp för en ny generation moderata och moderna republikaner som appelerar till bredare väljargrupper och minoriteter utan att för den skull ge avkall på den ideologiska betoningen av individuell egenmakt och decentraliserad offentlig makt.

De flesta håller säkert med om att den arabiska våren återspeglar normförskjutningar inom arabvärlden. Censur och förtryck godtogs inte längre av befolkningen i en rad länder. En relaterad normutveckling berör internationella relationer. Vid flera tillfällen under den arabiska våren har företrädare för det internationella samfundet deklarerat att ledare har förbrukat sin legitimitet. Det gäller framför allt Libyen, men även Syrien. Så sent som i helgen sa t.ex. Stefan Löfven att “den syriska regimen har förlorat all legitimitet”. Denna syn har visserligen redan formellt stöd i FN-principen om skyldigheten att skydda, men det är likväl en normförskjutning inom internationella relationer när dominerande stater gör en så tydlig åtskillnad mellan legitima och icke-legitima regimer. Statssuveräniteten gäller fortfarande, men inte för diktatorer som mördar sin befolkning.

Samtidigt har det under tio års tid pågått en normförskjutning inom Sverige när det gäller synen på vilka länder som det är ok för Sverige att exportera vapen till. Det är bara det att den här normförändringen går i motsatt riktning. Sakta men säkert har legitimiteten för att exportera vapen till diktaturer ökat. Målsättningen för tillskyndare av utvecklingen har varit att öppna marknader som tidigare varit stängda. Det gäller främst Pakistan, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. Efter att ha lyckats öppna upp dessa marknader för export är det nu viktigt att få det att framstå som om det alltid har varit normalt för Sverige att exportera vapen till diktaturer. Detta trots att det var fullständigt otänkbart under 1990-talet.

Det är i det här ljuset vi bör se Carl Bildts budskap i förra veckans riksdagsdebatt om Saudiaffären: ”Det finns ingen skandal”. Han har rätt såtillvida att ingen har kunnat visa att något statsråd har begått formella fel. Faktum är att om man får tro Fokus är det närmast omöjligt att begå formella fel eftersom konsulttjänster för att bygga en vapenfabrik utomlands är oreglerat i den svenska lagstiftningen. (Att det på ett eller annat plan likväl är en skandal går det dock inte att komma ifrån om man läser Ekots tidslinje för Saudiaffären). På ett djupare plan handlar dock Bildts upprepade betoning av att det inte finns någon skandal om att etablera den nya normen: “Det är okontroversiellt att Sverige exporterar vapen till diktaturer.” “Det är precis som det ska vara att Sverige vill hjälpa Saudiarabien att bygga vapenfabriker.” Även socialdemokrater gör sitt bästa för att få det hela att framstå som normalt: “Det militära samarbetet med Saudiarabien är en logisk följd av att vi är militärt alliansfria.”

Hur kommer denna normkonflikt mellan utvecklingen i omvärlden och den inhemska utvecklingen att sluta? I ett längre perspektiv vinner naturligtvis den internationella trenden. Det är tänkbart att de som försvarar vapenexport till diktaturer kan försena eller förhindra en reformering av det svenska regelverket så att vapenexport till länder som Saudiarabien kan fortgå ett tag till. Likväl innebär normutvecklingen att särskilt hårdföra diktaturer helt enkelt är på att förlora sin legitimitet inom det internationella samfundet. Precis som slavhandeln en gång i tiden kommer den här typen av regimer att förpassas till historiens skräphög. Därmed är det svårt att se hur förespråkarna av vapenexport till diktaturer kan vinna kriget - om uttrycket tillåts.*

Mot den bakgrunden är en affärsstrategi som går ut på att öka lönsamheten genom att exportera vapen till diktaturer riskfylld. I förlängningen hotas även försvarsindustrins legitimitet. Istället vore det naturligt om försvarsindustrin anammade en strategi som går ut på att utveckla det försvarsindustriella samarbetet med länder som det finns ett brett stöd för att Sverige ingår i en säkerhetsgemenskap med. De nya moderaternas ställningstagande för vapenexport till diktaturer är ännu svårare att förstå. Debatten om vapenexport till diktaturer är möjligen inte som att vara på rätt sida historien i frågan om rösträtten, men i ett historiskt perspektiv kommer det inte att gå att försvara att alliansregeringen ökade vapenexporten till arabiska diktaturer kraftigt samtidigt som den arabiska våren inleddes.

* Faktum är att bristen på legitimiteten för regimer som den saudiska förklarar varför de vill ha ett militärt samarbete med just Sverige. Som Bildt också har påpekat finns det ju andra länder som de kan köpa pansarvärnsgranater av. Fördelen med ett samarbete med ett litet, demokratiskt land som Sverige är att vi ger den saudiska regimen extra legitimitet.

Men även samhället har ett ansvar.  Nedan finner ni den motion till Folkpartiets landsmöte i höst som jag har skrivit och som även Simon Hedlin Larsson, Rickard Malmberg och Daniel Andersson står bakom.

Medan de flesta andra europeiska länder är på väg att få bukt med läktarvåldet växer huliganismen i Sverige. Under 2010 uppstod bråk i samtliga kvalomgångar till Champions League och Europa League (andradivisionen i Europa) som 2009 års svenska mästarlag, AIK, deltog i. Tolv AIK-anhängare greps i samband med bortamatchen mot luxemburgska Jeunesse Esch. Fem poliser fick uppsöka sjukhus. Efter den avgörande kvalmatchen till Champions League mot Rosenborg bötfälldes AIK av UEFA. Stora bråk utbröt även efter AIK:s kvalmatch till Europa League mot Levski Sofia från Bulgarien. Då attackerades det bulgariska lagets spelarbuss och Uefa-delegater.

2011 började lika illa som 2010 slutade. Rökgranater skadade en av linjedomarna i den allsvenska matchen mellan Syrianska och AIK den 25 april. Syrianska tilldömdes segern och Stockholmslaget bötfälldes med 150 000 kronor.

Svt:s expert Thomas Wernersson anser att ”Sverige ligger i botten av Europa när det gäller att hantera huliganer. Dels är inställningen för naiv, dels är det för dålig organisation runt matcherna”. Svenska fotbollförbundets ordförande Lars-Åke Lagrell avsäger sig däremot allt ansvar för läktarvåldet. Enligt Lagrell är det samhällets problem. Det är bara riksdagen ”som kan göra något åt huliganbrotten”. Vidare anser Lagrell att svensk fotbolls konkurrenskraft hotas om vi låter klubbarna ta ett större ansvar. Han har fel i båda avseendena. Våldet på och kring våra arenor är i första hand klubbarnas och Svenska Fotbollförbundets ansvar – inte skattebetalarnas. När det gäller argumentet om svensk konkurrenskraft talar erfarenheten för det motsatta. Det är länder som inte tar tag i läktarvåldet som förlorar i konkurrenskraft. Under 1980- och 90-talet tappade engelska klubbar mark i Europa sedan läktarvåldet hade fått fäste. Svensk klubbfotboll har tappat i konkurrenskraft på 2000-talet i takt med att en sunkig supporterkultur har spridit sig. När ett land vågar ta tag i problemet ökar däremot på nytt klubbarnas konkurrenskraft. Utvecklingen i England på 2000-talet illustrerar detta.

Det går att komma tillrätta med läktarvåldet, men det krävs vilja och ansvarstagande från alla inblandade parter. Våld, hot och huliganism håller på att bli återkommande del av fotbollen i Sverige. Kärleken till idrotten riskerar att gå förlorad. Det är dags att vi reagerar och återtar makten över Sveriges nationalsport.

Förslag till landsmötesbeslut:

1. Folkpartiet ska verka för att alla professionella svenska klubbar, oavsett bolagsrättslig status, ska kunna avkrävas betalning för polisens bevakning på och i anslutning till arenan.

2. Folkpartiet ska verka för ett regelverk som innebär att en klubb som inte klarar av att upprätthålla ordningen ska kunna tvingas att reducera antalet åskådare tills den klarar av att göra det. När problemen bemästras eller försvinner kan antalet åskådare på nytt trappas upp. Bakslag resulterar på nytt i färre åskådare.

3. Folkpartiet ska verka för att samhället ställer krav på att elitklubbarnas biljetter till fotbollsmatcher blir personliga, t.ex. genom att göra detta till ett villkor för matchtillstånd.

I debatten: Folkpartiet på Brännpunkt, Utvecklingen i Storbritannien, 18-åringen bortförd.

Folkpartiets ekonomiska politik

På landsmötet 2009 beslutade Folkpartiet att driva följande frågor i skattepolitiken:

• en ny stor skattereform.
• en obligatorisk och allmän arbetslöshetsförsäkring
• avskaffad värnskatt och sänkt statlig skatt
• sänkt kapitalinkomstskatt
• slopade fåmansbolagsbeskattning (3:12-reglerna)
• sänkta arbetsgivaravgifter
• skatteincitament för satsningar på riskkapital genom riskkapitalavdrag.

Folkpartiet har tidigare sagt sig vara berett att höja koldioxidskatten inom ramen för en skatteväxling från arbete till utsläpp. Fp vill vidare se ett skattegynnat kompetenskonto som möjliggör livslångt lärande i arbetslivet och förespråkar en modernisering av LAS som går ut på att alla företag ska få undanta två personer från turordningsreglerna. Om arbetsmarknadens parter inte kan komma överens om reformer som innebär att kompetens får större genomslag vid uppsägning, öppnar Folkpartiet för att öka antalet undantagna till fyra.

Endast en av Fp-landsmötets prioriteringar har hittills fått genomslag i alliansens ekonomiska politik fram till 2014 – sänkningen av den statliga skatten via höjd skiktgräns.

Centerpartiets ekonomiska politik

Ungefär samtidigt som Folkpartiet höll landsmöte i november 2009 presenterade Centerpartiet sin skatterapport inför valet 2010. Rapporten innehöll följande prioriteringar:

• en ny stor skattereform
• utökat jobbskatteavdrag
• sänkt statlig inkomstskatt med fem procentenheter
• sänkta arbetsgivaravgifter
• slopad fåmansbolagsbeskattning
• halverad moms för tjänsteföretag
• inkludering av IT-tjänster i HUS-avdragen
• ett skattegynnat Framtidskonto
• höjd koldioxidskatt

Centerpartiet har slutligen en ambitiösare reformagenda för LAS än Folkpartiet. Alla företag ska få undanta 10 personer från turordningsreglerna i LAS.

Utfallet i alliansförhandlingarna blev något mindre magert för Centerpartiet. Såväl ett utökat jobbskatteavdrag som sänkt restaurangmoms (som ersatte det dyrare förslaget om halverad tjänstemoms) och sänkt statlig inkomstskatt vann gehör i alliansförhandlingarna.

Förutsättningar för samarbete Fp-C i den ekonomiska politiken?

Finns det mot denna bakgrund förutsättningar för ett samarbete Fp-C som skulle kunna förnya alliansens ekonomiska politik?

En analys av respektive partis positioner ger blandade svar på den frågan. På flera områden finnas det en samsyn mellan C och Fp kring en ekonomisk reformagenda. I andra frågor finns det motsättningar.

Samsynen gäller kraven på

• en ny skattereform
• sänkt statlig inkomstkatt som ger lägre marginalskatter
• slopad fåmansbolagsbeskattning
• sänkta arbetsgivaravgifter
• höjd koldioxidskatt
• kompetenskonto/framtidskonto
• modernisering av LAS

Det finns dock även skillnader mellan C och Fp. Centerpartiet ansluter sig till Moderaterna i synen på jobbskatteavdraget. Folkpartiet slutade däremot att aktivt stödja fler jobbskatteavdrag efter genomförandet av det tredje steget den 1 januari 2009 (i linje med Konjunkturinstitutets rekommendationer). Centerpartiet vill vidare att staten stimulerar tjänstesamhället genom en sänkning av momsen på tjänster. Folkpartiet har snarast profilerat sig som Sveriges mest industrivänliga parti. Därutöver anför Fp starka nationalekonomiska argument mot differentierade momssatser. Tjänstesamhället måste kunna växa sig starkt på egna meriter, inte för att samhället diskriminerar varuproduktion skattemässigt. Miljövinster uppnås som vanligt bäst genom att källan till problemen, t.ex. utsläpp, beskattas hårdare – inte genom en generell diskriminering av varor. Här finns en klyfta mellan de båda partierna.

Slutsatsen är att det finns grund för ett samarbete på en rad områden som skulle kunna innebära förnyad reformkraft åt alliansens ekonomiska politik. På andra områden finns det däremot klyftor mellan Folkpartiet och Centerpartiet i synen på hur tjänstesamhället och framväxten av ett mer hållbart samhälle bör stimuleras.

Slutligen: Jag förespråkar inte en sammanslagning mellan Fp och C som t.ex. Adam Cwejman och Magnus Andersson. Jag tycker däremot att analysen ovan visar att det är värt att överväga ett fördjupat samarbete inom den ekonomiska politiken.  

Bloggar: Martina Lind, Annie Johansson, Roger Haddad.

I nyhetsflödet: DN, Svd.