Annika Ström Melin berömmer i dagens krönika (DN) det svenska ordförandeskapet i EU. Lissabonfördraget har fört i hamn, liksom Telekompaketet, Stockholmsprogrammet och Östersjöstrategin. Nya regler för övervakning av finansmarknaderna har klubbats. Gränstvisten mellan Kroatien och Slovenien har lösts och Turkiet har tagit ett nytt (litet) steg till på vägen mot medlemsskap. Jag själv vill dessutom lägga till att den segdragna frågan om ett EU-patent kan ha fått sin lösning. Med andra ord mycket gott betyg till alla som har slitit med ordförandeskapet.
Sverige har härutöver för första gången fått en tung post i EU-kommissionen och landets mest kompetenta kommissionär hittills (detta sagt med reservation för Europaparlamentets godkännande av Cecilia Malmström).
Ström Melin för dock även fram kritik på två punkter. (1) Sverige kräver att Lissabonfördraget respekteras. Det är synd. Istället borde ordförandeskapet ha varit mer inlyssnande när det gäller att ge utrikesministrarna tillträde till det som enligt Lissabonfördraget är stats- och regeringschefernas eget råd – europeiska rådet. (2) Ordförandeskapet borde ha visat mer ledarskap och varit mindre inlyssningande i andra sammanhang. Det resulterade i dåliga val av Lady Ashton och Herman van Rompuy som hög representant för utrikespolitik respektive ordförande för europeiska rådet.
Kritiken att ordförandeskapet borde ha tagit lättare på bestämmelserna i det nya Lissabonfördraget tar jag själv lätt på. Det är klart att det är viktigt att ordförandeskapet ser till att det nya fördraget faktiskt tillämpas. Utrikesministrarna är i det här sammanhanget ett särintresse. De vill fortsatt ha tillträde till det innersta beslutsfattandet. Därför grymtas det i Bryssel bland personer som företräder medlemsländernas utrikesdepartement. Poängen med förändringen är dock just att det ska finnas en nivå till där andra personer är företrädda än i rådet för utrikes frågor. Därmed får också europeiska rådet en annan dynamik. Även detta är en positiv förändring jämfört med Nicefördraget. Att Sverige som ordförandeland skulle sätta dåliga prejudikat och inte följa det nya fördraget ser jag som uteslutet. Det om något hade varit att avstå från att utöva ledarskap.
När det gäller valet av Lady Ashton och Herman van Rompuy är det svårt att säga något om dem än. Van Rompuy tillträder inte förrän den 1 januari och lady Ashton har varit i tjänst i 8 dagar. Låt oss ge dem chansen istället för att döma ut dem innan de ens har börjat arbeta.
[...] Andra läsvärda bloggar: Under den lugna korkeken och Oscar och Maria och altenberg [...]
[...] Dags att återgälda berömmet. Som jag framhöll på Newsmill i våras har José-Manuel Barroso visat sig vara en utmärkt ordförande för EU-kommissionen. Det var helt rätt val 2004 och det var ännu rättare att välja om honom tidigare i år. Idag upplevs Barroso som en självklar ledargestalt för EU men när han tillträdde var det många som såg honom som en svag kompromiss. Något att fundera över för alla som dömer ut Catherine Ashton och Herman van Rompuy innan de ens har tillträtt? [...]