Per Altenberg – ett liberalare Sverige

I veckan som gick höll Riksdagens EU-nämnd en hearing om euron. Professor Harry Flam redovisade en sammanställning av forskningen om eurons effekter på handel och investeringar. Som jag tidigare har påpekat är resultaten överraskande starka.

Flams samlade bedömning är att ett lands handel ökar omkring 10 procent som ett resultat av att landet går över till euron som valuta.*  För svensk räkning innebär det att euroutanförskapet kostar oss cirka 120 miljarder per år i utebliven export.

Jag har tidigare redovisat siffran 13 procent eller 150 miljarder här på bloggen. Skillnaden beror på att Flams och Håkan Nordströms egna resultat (som jag har baserat den beräkningen på) är starkare än den samlade bedömningen av forskningslitteraturen som Flam redovisade för EU-nämnden häromdagen. 

Det är dags att vi slutar låtsas som om 120-150 miljarder i ökad export inte betyder något. Det går inte att bortse ifrån att det skulle innebära en viktig stimulans för svensk ekonomi. Den går inte heller att vifta bort euroforskningen med att det hittills har gått bra för Sverige trots att vi står utanför euron. Att införa euron som valuta är den enklaste och den viktigaste strukturella reformen för svensk ekonomi. Därför bör den genomföras under nästa mandatperiod.

Även resultaten för utländska direktinvesteringar är positiva, starka och statistiskt säkerställda, enligt Flam, men studierna är färre och resultaten varierar mer än studier av eurons handelseffekter.

Samtidigt presenterades forskningsresultat från Daniel Naurin och Rutger Lindahl som visar att Sveriges politiska utanförskap sannolikt inte är så stort som befarat. Efter de tre största EU-länderna, Tyskland, Storbritannien och Frankrike, har Sverige det starkaste “nätverkskapitalet” inom EU. Det är glädjande men inte något som förvånar. Sverige har gott anseende i Bryssel och alliansregeringen har intensifierats ansträngningarna för att Sverige ska tillhöra kärnan i det europeiska samarbetet. Det är dessa ansträngningar som nu har lett till goda resultat under det pågående ordförandeskapet.

Det paradoxala med de nya forskningsrönen är att den allmänna uppfattningen sannolikt är den omvända: att Sverige inte har förlorat ekonomiskt på att stå utanför euron men att vårt politiska inflytande är svagt.

Inför 2003 års folkomröstning var jag försiktig med att framhålla de ekonomiska fördelarna med euron eftersom jag ansåg att dessa inte var tillräckligt väl belagda. Tyvärr var Ja-kampanjen inte lika försiktig då och det har vi som förespråkar euron fått höra sedan dess. När vi nu närmar oss en ny folkomröstning anser jag att Ja-sidan måste dra lärdom av misstagen från 2003 och basera sin argumentation på gedigen forskning.

Med utgångspunkt i veckans hearing innebär det att vi rakryggat bör framhålla utanförskapets stora och växande ekonomiska kostnader, men att vi inte bör överdriva utanförskapets politiska kostnader. Vi bör även framhålla den idealistiska tanken bakom euron – visionen om ett helt och ett fritt Europa. Sverige ska självfallet delta fullt ut i det europeiska samarbetet och inte plocka russinen ur kakan.

* Så här ser beräkningen ut. Enligt Flams litteraturgenomgång har handeln mellan euroländerna ökat med 10-30 procent och handeln mellan euroländer och icke-euroländer med häften så mycket som en följd av att euron introducerades. Om man utgår ifrån genomsnittliga 20 respektive 10 procent innebär det följande om Sverige går från att vara icke-euroland till euroland. Vår handel med euroländerna ökar då med 20-10 = 10 procent och vår handel med icke-euroländer med 10 procent. I genomsnitt ökar alltså Sveriges handel med 10 procent som en följd av reformen. 2008 var Sveriges export 1200 miljarder. 10 procent av den summan är 120 miljarder. Anledningen till att 10 procent dras ifrån ökningen av handeln med euroländerna är att Sverige som icke-euroland redan har sett en ökning av handeln med euroländer med cirka 10 procent som en följd av att euron introducerades.