Ju mer jag funderar på förra veckans sjukförsäkringsdebatt desto mer upprörd blir jag. Oppositionens skrupellösa agerande fick stå oemotsagd i medierna. Debatten blev hur låg som helst, något som Anna Dahlberg påpekar i dagens Expressenledare. Vi som stödjer regeringens politik blev t.o.m. anklagade för att driva folk till självmord. Se t.ex. kommentarerna till mitt eget inlägg från i torsdags.
För det första: Av vänsterpartisten LiseLotte Olsson och sjukgymnasten Maria Werme vill jag veta: Vilka personer är det som har begått självmord på grund av förändringarna i sjukförsäkringen? Det är allvarliga anklagelser ni för fram. Om det visar sig att de är grundlösa (vilket jag misstänker) är det den lägsta debattnivå jag har upplevt på länge. Ni använder enskilda svenskars förtvivlan och brist på livsgnista som ett slagträ i den politiska debatten.
Internationellt går det inte att finna något samband mellan hög självmordsfrekvens och mindre generösa villkor i offentliga försäkringssystem. Om det alls finns ett samband misstänker jag att det är det omvända. Sverige är t.ex. känt för att ha generösa villkor i våra offentliga försäkringar men också en relativt hög självmordsfrekvens. Om det är som de rödgröna påstår, borde vi ha sett en lägre självmordsfrekvens under 1990-talet och början av 2000-talet när villkoren i sjukförsäkringen var som mest generösa. Men så var det inte.
För det andra: Som Dahlbergs diagram i dagens Expressen visar varierar sjuktalen med konjunkturen. Vad beror det på? Att människor blir sjukare när det är lågkonjunktur? Nej, självfallet inte. Det beror på att sjukersättningen är högre än ersättningen från a-kassan. Genom att administrera ett system där människor sjukskrevs trots att de egentligen var arbetslösa, dolde s-regeringarna arbetslösheten och sin egen misslyckade politik. Snacka om cynism. Det är denna politik som oppositionen nu vill att Sverige ska återgå till. Vill vi det? Jag hoppas innerligt att väljarna ser igenom de rödgrönas populistiska retorik.
För det tredje: Varför hade Sverige till för inte så länge sedan världens högsta sjukskrivningar trots att vi nästan lever längst i världen och objektivt sett har en av världens friskaste befolkningar? Det är klart att det hade med sjukförsäkringen och inte med svenskarna att göra.
Om socialdemokraterna och de rödgröna får bestämma efter valet 2010 ska vi återgå till det gamla regelverket. Det betyder att vi återgår till en situation där svenskar som sliter dag ut och dag in, trots att jobben ibland är monotona och slitsamma, ska betala för personer som egentligen inte är sjuka. Vad är det för moral i ett sådant system?
I nyhetsflödet: Expressen om TV-debatten, DN.
Bloggar: Kent Persson, Per Ankarsjö, Anna Dahlberg.
Jag tycker att man ska granska noga varför deltidsarbetande kvinnor är stressade. För att de har extremt otrygga arbetsvillkor – de saknar helt enkelt anställningstrygghet och kan inte försörja sig på sitt jobb då de inte får gå upp till heltid. Ändå bär de det tyngsta samhällsansvaret i sina jobb – att ta hand om människor och stå för den fysiska omvårdnaden; att vårda och utbilda de yngsta och att vårda de äldsta. Det är extremt otryggt att gå på vikariat, jobba på timmar, arbeta deltid. Den här regeringen har också gjort allt för att försämra kvinnors arbetsvillkor när de inför sådana deltidsregler i arbetslöshetsförsäkringen att kvinnor måste sluta jobba för att de annars inte får någon ersättning den tid de inte lyckas få jobb. “Deltidstraditionerna” inom vård, skola omsorg speglar den urgamla synen på kvinnor som reservarbetskraft, som man endast kallar in motvilligt och vid behov. Vikariat och visstidsanställningar på deltid, timanställningar – där arbetsinsatsen ofta är mycket högre än anställningsprocenten. Det är ett sätt för arbetsgivare att få jobbet gjort till en billig penning. Och kvinnor ställer upp för de har inget val, då de arbetar inom kvinnodominerade och därmed också lågavlönade sektorer, där anställningsvillkoren i åratal sett likadana ut – med otrygga anställningsformer och deltid som regel och fast heltid som ett definitivt undantag. Det finns ingen tradition av fasta heltidsanställningar, för man ser inte kvinnor som försörjare, trots att de i praktiken många gånger är det.
Människorätt: Du skriver att ““Deltidstraditionerna” inom vård, skola omsorg speglar den urgamla synen på kvinnor som reservarbetskraft.” Jag håller med. Som feminist tycker jag att offentliga försäkringssystem ska vara utformade på ett sätt som stärker kvinnors anknytning till arbetsmarknaden. Helst skulle jag t.ex. vilja se en delad föräldraförsäkring. Och när det gäller arbetslöshetsförsäkringen går regeringens politik ut på att kvinnor ska gå upp till heltid, inte ner från deltid. Så jag är inte säker på att vi är oense i sak.
Replik till Per:
Det är två personer som skrivit avskedsbrev till Nätverket Resurs och sedan tagit sina liv. Ur ett av breven citerades i DN. Jag hoppas du inser att det är svårt att kräva av anhöriga att gå ut offentligt om vad som hänt. Situationen är nog tung ändå.
Det är svårt att kräva även av andra som är utsatta av sjukförsäkringen att gå ut i media. Myten om det omfattande fusket har spritt sig och många sjuka känner både skuld och skam över sin situation. Att det har blivit en skam att vara sjuk i Sverige påverkar självkänslan.
Mycket av min tid går till att försöka få dem som känner att de inte orkar leva längre eftersom de blir så överkörda av en myndighet som de trodde att de skulle få stöd och hjälp av när man blir sjuk och därmed försvagad att ändå orka vidare.
Den största grupp som drabbas av förändringarna i sjukförsäkringen är medelålders kvinnor, varav många inte ens har en dator som idag krävs i många sammanhang. Många har slitit ut sig genom att ställa upp alltför länge för arbetsgivaren i en alltför orimlig arbetsmiljö.
Se http://www.alternativ-debatt.se/ovrigt/bristande_rehabilitering_en_atte.htm
Se även seminarieprogram från 2006 som jag var med och arrangerade:
http://slussa.se/arkiv/sem060424.html
De som berörs av sjukförsäkringen kan eller orkar oftast inte själva protestera. Det vittnar t ex fackförbund, vårdarbetare och handläggare inom myndigheter. Många handläggare tvingas fatta för enskilda destruktiva beslut som de själva egentligen inte står för, pga politiska direktiv.
De som kämpar för FRA-lagen och för miljöfrågor är däremot ofta unga friska människor med stora kontaktnät via internet och som vet hur man kan lobba och skapa opinioner på olika sätt. De får därför snabbt genomslag i den offentliga debatten.
Fortfarande visar t ex de flesta seminarier om sjukförsäkringen endast de “goda exemplen”. Man vill inte ha med exempel på drabbade, vilket vi ofta gett förslag på.
Exempel från i år på att regeringen vill dölja en viktig del av verkligheten:
- Cristina Husmark-Pehrsson vägrade att offentligt ta emot protestlistor med över 100 000 underskrifter.
- Gunnar Axén vägrar träffa de som drabbas av sjukförsäkringen. T ex min väninna som slitit ut sig i arbetet pga sjukförsäkringen och sedan februari inte har någon egen försörjning. Trots det kan han säga att “det inte är något som visar att det är på det sättet”!
- Gunnar Axén vägrar träffa representanter för ideella organisationer med personer som berörs av sjukförsäkringen.
- Gunnar Axén svarar inte på Öppet brev med konkreta frågor som från Nätverk och föreningar för drabbade.
Hur ska man kunna lite på de ansvariga politiker som så aktivt försöker dölja en viktig del av verkligheten?
Som dessutom går ut med desinformation genom att benämna saker så allmänheten förvillas? Att man t ex säger att man inrättar en “rehabiliteringskedja” som inte innehåller någon rehabilitering.
Trots allt hoppas och tror jag att även de flesta av dem som i dag visar distans till utsatta människor ändå vill ha ett medmänskligt samhälle där man har omsorg om dem som har det svårt.
Mycket kanske bara handlar om okunskap..?
Maria Werme