Folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag skriver idag i Aftonbladet om en rad politiska förslag som Fp går till val på i höst. Ett av dessa är att Sverige bör införa euron under nästa mandatperiod.
När ekonomin och arbetsmarknaden nu vänder står det klart att storstadsregionernas tjänstebaserade ekonomier har klarat sig bättre än de delar av Sverige som är beroende av verkstadsindustrin. Nedgången blev mindre och återhämtningen kommer snabbare och starkare i storstäderna.
De som är motståndare till euron brukar framhålla att Sverige behöver en självständig penning- och valutapolitik eftersom vår ekonomi skiljer sig så mycket från övriga Europas. EU är inte ett s.k. “opimalt valutaområde”. I förra veckans debattartikel i Sydsvenskan argumenterade jag för att det argumentet är svagt av två skäl. För det första är handelsvinsterna av euron mycket större än vi tidigare har trott. För det andra saknas empiriskt stöd för att den svaga kronan verkligen gav draghjälp år exportindustrin under krisen. Sveriges varuexport var inte starkare än euroländernas under finanskrisen, i synnerhet inte vad gäller exporten till eurozonen.
Idag vill jag till dessa två argument lägga ett tredje. Är vi så säkra på att Sverige är ett optimalt valutaområde? Den globala finanskrisen slår uppenbarligen olika mot olika delar av Sverige. Enligt eurokritikernas logik borde vi då ha minst ett par extra valutor så att vi kan parera internationella chocker med perfekt timing och precision för olika delar av vår ekonomi.
En sådan reform vore naturligtvis absurd, men tankeexperimentet illustrerar varför eurokritikernas argument är svaga. Kostnaderna av att ha flera olika valutor inom en integrerad ekonomi blir till slut så stora att de alltid är större än anpassningskostnaderna. Det är teoretiskt tänkbart att vi skulle ha tjänat på att ha olika växelkurser för kronan i olika delar av landet under krisen, men kostnaderna i form av osäkerhet, transaktionskostnader och minskad handel inom Sverige skulle ha blivit skyhöga. Samma sak förefaller gälla för Europamarknaden. Sverige är idag så integrerade i den europeiska ekonomin att vi förlorar 150 miljarder kronor per år i utebliven export på att stå utanför euron.* Den kostnaden kan aldrig vägas upp av en flexiblare penning- och valutapolitik.
*Enligt den forskning av Håkan Nordström och Harry Flam (2007) som jag tidigare har redovisat i Sydsvenskan och på Newsmill.
Jättebra sagt! Bara synd att Euromotståndarna inte förstår. De har låst sig fast i ett snävt nationalistisk perspektiv.
Fast du missar ju varför det skulle vara absurt med flera valutor i Sverige. Det är alldeles sant att inte alla delar av landet går i takt i tillväxten. Men det gör inte så mycket, eftersom folk i hyfsat stor utsträckning flyttar från delar av landet med låg tillväxt till delar med hög och eftersom staten omfördelar enorma summor mellan de olika delarna. Då fungerar valutaområdet, trots allt.
Båda mekanismerna saknas i EU-området.
En tredje skillnad, bara delvis kopplad till skillnader i tillväxt, är att det inte finns någon risk att någon del av Sverige beter sig oansvarigt och räknar med att andra tar notan. Vi har balanskrav i de kommunala budgetarna, och för övrigt är det staten som styr de stora offentliga penningflödena. I EU är det precis tvärtom, vilket vi kan se nu.
Handeln beror på många faktorer, så att det inte går att se en påverkan på handeln i ett enstaka fall är ointressant. Jag tror ändå att få nationalekonomer skulle förneka att det är bra med låga exportpriser i en sysselsättningskris, allt annat lika. Men handel är väl inte någon superviktig faktor för sysselsättningen, så det är inte ett särskilt tungt argument för vare sig det ena eller det andra.
Däremot kan man notera att ECB under en tid av djup kris har hållit FYRA GÅNGER HÖGRE ränta än svenska riksbanken. Var vill du helst bedriva bankverksamhet, eller för den delen vilken verksamhet som helst?