Johan Norberg har skrivit en bok om lycka. Maria Wetterstrand vill visa att hon minsann också är liberal och skriver om utilitarismens fader Jeremy Bentham på Newsmill. Till och med Gudrun Schyman hakar på. Från höger till vänster är Sveriges opinionsbildare ense om att ”lycka” är ett ämne som ligger i tiden. Jag är skeptisk. Ett begrepp som jag tror är mer relevant för tidsandan är ”anständighet”. Några exempel för att bygga upp en så pretentiös spaning.
1. Den ekonomiska krisen. I såväl Sverige som utomlands är folk oändligt trötta på alla banker som tog överdrivna risker med vanligt folks sparkapital så att skattebetalarna till slut var tvugna att träda in och rädda dem. Fråga islänningarna. Folk är också urledsna på den kortsiktiga bonuskulturen, en bonuskultur som pågick långt efter att det stod klart att den amerikanska bostadsbubblan hade spruckit. En del avslöjanden i krisens kölvatten blir särskilt uppseendeväckande, däribland misstankarna om fiffel på Röda Korset.
Rickard Westerberg skriver i DN om den före detta Handelsbankschefen Jan Wallander. På frågan om han har några visdomsord till dagens generation av bankirer svarar Wallander:
“– Att försöka vara till glädje för andra och uppträda som en anständig människa. Så hoppas jag att de känner.”
2. Den politiska krisen. I USA slår den kristna högern nya rekord i oanständighet när de angriper president Obama för hans försök att reformera sjukvårdsförsäkringen. Vad Obama själv än säger så har angreppen rasistiska undertoner. Läs mitt senaste inlägg om detta tema med rubriken: “Have you no sense of decency, Sir?”.
Europa är inte mycket bättre. Debatten om anständighetens gränser har pågått en längre tid i Italien. I Frankrike utreds en smutskastningshärva som jämförs med Watergate. Inte heller Sverige är förskonat. De politiska hatangreppen blir allt vanligare. Mobbkulturen frodas i bloggosfären. Inga skällsord är för svaga. Inga angrepp för låga.
3. Kulturkrisen. Även musikindustrin håller på att tappa fotfästet i takt med att vi går allt längre in i den digitala tidsåldern. För att krama den sista lilla STIM-pengen ur sina rättighetsanspråk hotar musikförlagen att stämma Stockholms stadsteater trots att artisterna vars rättigheter de representerar inte har något emot att deras musik spelas på teatern. Oanständigt var namnet.
Norberg, Wetterstrand och Schyman har fel. Just nu längtar vi mer efter anständighet än efter lycka.
Bloggar: Andreas Bergström, Inslag, Psykologifabriken, Timbro, Lyckobloggen, Birger Schlaug, Jinges web och fotoblogg.
I nyhetsflödet: Metro, Lycka inte en plats, Aftonbladet, DN: Zlatan smutskastad från Riksdagen, Per T Ohlsson, Svd, DN: Expert dömer ut riskfylld placering, DN: Fräck PPM-säljare, DN: PPM-sparare lurad.
Tillhör Wikipedia “bloggosfären”? Hade man verkligen synat kommentarer på bloggar, så hade man dock säkert funnit många hatiska kommentarer från riksdagen, även de orkestrerade av borgerliga politiker.
Du är allt en typisk svensk “liberal” du som stämmer in i mobbens kör som ylar om “rasism” till dem som kritiserar Obamas socialistiska (eller socialliberala – samma sak) projekt.
Anständighet har dock lite att göra med att folk använder oartiga eller artiga ord, men det har mycket att göra med att respektera människors integritet i att fritt få ha sina åsikter utan att behöva mobbas.
Kurt: När jag skrev inlägget var jag först inne på att exemplifiera mobbkulturen på nätet med några bloggar eller kommentarer till bloggar. Men istället för att hänga ut någon bestämde jag mig för att det fick räcka med att konstatera att det är vanligt. Det är bara att läsa några av kommentarerna jag får på den här bloggen.
Ingvar: När demonstranter från den kristna högern kallar Obama för förrädare, marxist, nazist muslim eller oamerikan så är det en oanständig debattnivå. Någon annan slutsats går inte att dra. Som flera artiklar i DN har illustrerat är jämförelser med Hitler, Lenin, Stalin och Castro vanliga. Den främlingsfientliga undertonen i angreppen på Obama återfinns i en kommentar till ett tidigare inlägg på denna blogg.
Du glömmer även Folkoperans passande föreställning “Pärlfiskaren” – där även där temat är lycka…
Daniel: Ah, den hade jag missat. Tack för den kompletteringen!
Hur kan det anses rasistiskt att säga de sakerna om Obama? Vad var det då när hatet mot Bush var så mycket större? Det spelades ju till och med in en spelfilm om att han skulle mördas. Normalt sett vettiga människor kunde gå runt med t-shirts som gjorde sitt bästa för att skymfa honom.
Jag beklagar hatet på båda sidorna. Polarisering är enbart destruktivt men att kalla det rasism är märkligt. Det är hederligt gammalt hat precis lika smutsigt som många av yttringarna gentemot Bush.
Johan: Jag försvarar inte hatangreppen mot Bush. Michael Moore hyllas av någon anledning i svenska medier. I själva verket tycker jag att han var obehagligt insinuant i sin kritik av Bush. Men det är historia och det blir inte bättre för att Obama utsätts för hatkampanjer. Jämför diskussionen om relativisering som jag har med kommunister på blogginläggen om Forum för levande historia. Här och här.
Jag tycker inte heller det blir bättre av att Obama utsätts för hatkampanjer. Det är lika illa i båda fallen. Det jag vänder mig emot är att det kallas rasism när Obama utsätts för samma sak som Bush. Då förutsätter jag förstås att du inte kallade kritiken mot Bush rasistisk. Om du gjorde det är det ju konsekvent och jag har fel.
Kampanjen mot Bush var inte rasistiskt men den mot Obama har rasistiska eller åtminstone främlingsfientliga undertoner. Att han inte skulle vara född i USA och att han har ett muslimskt-klingande förnamn dök till och med upp i en tidigare kommentar på denna blogg. Klicka här.
[...] tisdags skrev jag att tidsandan präglas av att vi längtar efter anständighet snarare än efter lycka. Jag backade upp min spaning med ett antal exempel men glömde ett av de mest uppenbara. Brittiska [...]