Diskrimineringsombudsmannen Katri Linna skriver på DN debatt att hon avser driva ett antal fall som rör könsdiskriminering på arbetsplatsen till domstol. Att motverka diskriminering är DOs jobb så initiativet överraskar inte. Vad som däremot förvånar är delar av argumentationen i artikeln.
Löneskillnader mellan män och kvinnor är ett av våra största samhällsproblem. Kvinnor har fortfarande 16 procent lägre lön än män. Skillnaden är cirka 6 procent när hänsyn tas till yrke, ålder, utbildning m.m. Ingenting har förändrats på 17 år konstaterar Linda Holmlund, nationalekonom på Medlingsinstitutet. Att en arbetstagare får en sämre löneutveckling därför att han eller hon är borta från jobbet – t.ex. för att vara hemma med sina barn – är dock inte diskriminering. Det är en skälig grund för en sämre löneutveckling. Lön och karriär är kopplat till arbetstagarens yrkeskompetens, en kompetens som oftast inte ökar om arbetstagaren är borta från jobbet. Trots det avslutar Linna artikeln med en formulering som också återfinns i rubriken på artikeln:
Det är helt enkelt otillständigt att kvinnor fortfarande år 2010 straffas för att de föder barn och sen tar hand om dem.
Påståendet kräver en kvalificering. Om det handlar om diskriminering är det naturligtvis otillständigt. Men om det handlar om sämre löneutveckling därför att en kvinna är hemma med barnen längre än sin manliga kollega är det inte det. Det är en missuppfattning att feminister vill att lön ska baseras på andra faktorer än kompetens. Därför är det också fel väg att kräva av arbetsgivaren att de ska åsidosätta den individuella lönesättningen och värdera individer som är borta i flera år från jobbet lika högt som medarbetare som har ökat sin kunskap och kompetens genom att vara på jobbet.
Rätt feministisk strategi är istället att driva en politik som innebär att risken för en arbetsgivare med att anställa en kvinna i barnafödande ålder inte är större än risken med att anställa en man i samma ålder. Det sker när män och kvinnor är hemma och tar hand om barnen i samma utsträckning. Nyckeln till jämställdheten på arbetsmarknaden ligger i att skapa ekonomiska incitament för män och kvinnor att ta ett lika stort ansvar för hem och barn.
Läs även vad Annika Qarlsson skriver. Mikael Ståldal har en liknande syn som jag i frågan.
[...] även vad Per Altenberg [...]