Johan Norberg gör slut med Maria Wetterstrand. En kort förälskelse kan tyckas men det blev en bra debatt som illustrerade att Miljöpartiet har en bit att vandra innan det är ett fullgott alternativ för oss latteliberaler (eller som i mitt fall, “espressoliberal”). Samtidigt är det naturligtvis glädjande att det numera är huggsexa om epitetet liberal. På sikt kan det ge goda politiska resultat.
Norbergs invändningar har att göra med att Wetterstrand propagerar för en viss (grön) livsstil. Själv framhöll jag Miljöpartiets motstånd mot försäljning av jordbruksfastigheter utanför Stockholms kommun som ett tecken på att de inte bara har råkat hamnat i fel säng. Mathias Sundin och Per Ankarsjö m.fl. ger ytterligare vittnesmål som är genererande för den liberala kandidaten Mp. Miljöpartiet vill ju dessutom höja skatten lika mycket som Mona Sahlin. Hur det kan bli liberalt i landet som redan har världens högsta skattetryck är svårt att förstå.
Jag ska erkänna att även jag tycker Mp är det bästa alternativet bland de rödgröna. Men om man tillämpar en “absolut” måttstock (istället för en måttstock som bygger på politisk färdriktning och lägre förväntningar) hamnar Mp ändå långt efter såväl Moderaterna som Centerpartiet i min värld. Vid tillfälle lovar jag att redogöra mer utförligt för varför jag tycker att Folkpartiet fortfarande är det överlägset bästa liberala alternativet. Fp är lyckligtvis inte länge den enda ungen i det liberala kvarteret och partiet är långt ifrån ideologiskt fläckfritt. Det är ju trots allt ett politiskt parti. Men jag menar att Fp är liberalismens coca cola – originalet – i svensk politik.
Vad blev min slutsats av denna kärlekshistoria? Jo: You can’t just talk the talk, Maria. You have to walk the walk.
