I morse intervjuades Margot Wallström i Svt angående hennes förslag att EUs regeringar bör nominera både en man och en kvinna till posten som kommissionär. Detta för att undvika den obalans som finns idag och som riskerar att uppstå även i den tillträdande kommissionen. Wallström använde på engelska termen “affirmative action” som på svenska heter “positiv särbehandling”. Detta översattes på Svt:s textremsa med “kvotering”. Man kan tycka vad man vill om förslaget. Jag är personligen inte övertygad om att det är rätt väg att gå. Men att Svt kallar Wallströms förslag för “kvotering” snarare än den vedertagna termen, är ett exempel på hur lätt det är att vinkla ett budskap med hjälp av språket. För mig är det inte uppenbart att förslaget är ett exempel på kvotering i traditionell bemärkelse.
Samma diskussion återkommer i jämförelser mellan förlaget om kvoterade bolagsstyrelser och delad föräldraförsäkring. Trots uppenbara skillnader vill motståndarna till en tredelad föräldraförsäkring klumpa ihop förslagen under rubriken “kvotering”.
Att lagstifta om kvoterade bolagsstyrelser skulle innebära att staten reglerar hur privata företag drivs. Det är självfallet ideologiskt känsligt för liberaler. Jag själv är t.ex. motståndare till förslaget. Att införa en tredelad föräldraförsäkring handlar däremot om vilka krav som gäller för att få ta del av gemensamt inarbetade skattemedel inom ramen för en offentlig försäkring. Ideologiskt har dessa förslag få beröringspunkter.
Det faktum att föräldraförsäkringen finns och är konstruerad på ett visst sätt påverkar i allra högsta grad individens fria val. Föräldraförsäkringen är i utgångsläget individuellt utformad (”kvoterad” som motståndarna vill kalla det för) så att varje förälder får vara ledig 240 dagar var. Det övre tak på totalt 480 dagar som detta innebär delas in i 390 dagar med ersättning enligt inkomstbortfallsprincipen och ytterligare 90 dagar med ett nominellt stöd. Vidare är det som bekant tillåtet att överföra 180 dagar till den andra föräldern. Slutligen finns det ett inkomsttak och en bortre tidsgräns beträffande barnens ålder. Att utifrån just denna specifika konstruktion börja försvara individens fria val på grundval av någon slags klassisk liberalism blir absurt. Det är som om 60 år av sossestyre inte fanns och föräldraförsäkringen är en mänsklig rättighet som vi alla bara är födda med. Nej, oavsett vilka försäkringssystem staten inrättar har alla föräldrar alltid ett fritt val att vara hemma med sina barn eller att förvärvsarbeta. Givet att vi inrättar försäkringssystem som skapar ekonomiska förmåner för vissa grupper så har vi naturligtvis också gemensamt rätt att ställa krav på hur dessa ekonomiska styrmedel utformas. Det gör vi inom ramen för alla andra offentliga försäkringssystem. Ett rimligt krav på föräldraförsäkringen är att den åtminstone inte motverkar jämställdheten. Det gör den idag och därför behövs en reformering.
Läs även vad Avni Dervishi (på Newsmill), Skriet från kärnfamiljen och Liberatis feminister skriver.
Och framför allt: Gå in på landsmötesbloggen (fp) och debattera tredelad föräldraförsäkring.
Hej,
Positiv särbehandling är bara politiskt korrekt nyspråk för kvotering.
För den som blir vald eller den som blir bortvald med kön som avgörande orsak är det precis samma politiskt beslutade diskriminering oavsett vilken etikett det hela ges.
Kvotering (och positiv särbehandling) leder till att kompetens underordnas ovidkommande variabler som t.ex. kön. Därför är det fel.
Mvh
Leffe
Leffe: Kvotering är dåligt. Men även om jag personligen alltså är tveksam till Wallströms förslag är jag inte säker på att förslaget innebär kvotering. Då ska det ju inte heller kallas för det. Det innebär bara krav på att även kvinnliga kandidater ska föreslås. Kvotering hade det varit om förslaget gick ut på att kommissionen ska ha 50 procent av varje kön.
Som det går att läsa i Expressen idag tycker en del debattörer inte ens att kompetenta kvinnor ska komma ifråga. Per Ström argumenterar där för att Cecilia Malmström inte borde bli svensk kommissionär. Malmström är doktor i statsvetenskap. Hon har erfarenhet från sju år i Europaparlamentet och tre år som ansvarigt statsråd för just EU-frågor. Hon har förhandlat Lissabonfördraget och kan det utan och innan i såväl vaket som sovande tillstånd. Jag reflekterade inte ens över könsaspekten i valet av Malmström som kommissionär. Att trötta provokatörer som Ström säljer lösnummer för Expressen genom att framhålla hennes kön visar att vi har lång väg att vandra i det här landet vad gäller jämställdhet.
Jag håller inte alls med Leffe om att kvotering och positiv särbehandling är samma sak, och som liberal menar jag att man acceptera (och i vissa fall till och med förorda) positiv särbehandling men aldrig kvotering.
När man väljer någon till någonting (en tjänst, ett jobb, ett förtroendeuppdrag) så innebär positiv särbehandling att man ska välja från underrepresenterad grupp om denne har tillräckliga meriter.
Vid kvotering väljer man från underrepresenterad grupp oavsett meriter.
Slutligen finns — om jag minns rätt — även termen “beaktande av jämställdhetsaspekten” där man väljer från underrepresenterat kön vid i övrigt likvärdiga meriter.
I fallet med EU:s kommissionärer är det dock inte frågan om något av dessa, eftersom förslaget är att varje land ska nominera två personer; en av varje kön. Sedan väljs bland dessa nominerade en person från varje land, som slutligen godkänns av parlamentet.
Skulle det ske någon kvotering i processen så skulle det vara när EU-presidenten väljer sina kommissionärer, men tanken att denna skulle välja någon utan tillräckliga meriter framstår som barock och lär inte godkännas av parlamentet i vilket fall.
Det är alltså ett alldeles utmärkt förslag, trots att det kommer från en sosse.
Och som ett tillägg: jag hade en väldigt positiv bild av Per Ström när han drev integritetsfrågor; som han behärskar väl. När det kommer till jämställdhetsfrågor så saknar han helt kompetensen och kommer med det ena korkade uttalandet efter det andra.
Tack för det förtydligandet av skillnaden mellan kvotering och positiv särbehandling, Mattias. Jag backar på mitt eget förhastade ställningstagande mot Wallströms förslag. Som jag själv skrev så handlar det ju bara om att även kvinnliga kandidater ska föreslås. Ganska harmlöst och inte kvotering. Dessutom är det nuvarande problemet med bristande könsbalans i kommissionen så stor att något måste göras.
Självklart är ett förslag om att en kandidat måste vara man och en kandidat måste vara kvinna ett krav på 50/50-kvotering. Om de två mest kompetenta är kvinnor så kommer en av dem inte att nomineras på grund av sitt kön. Diskriminering på grund av kön. Enkelt.
Även begreppet “tillräcklig kompetens” (och motsvarande) är nyspråk för “inte den mest kompetenta”.
Jämlikhet i utfall är socialism, jämlikhet i möjligheter är liberalism. Var folkpartister hamnar i en sådan kategorisering varierar påtagligt… och är orsaken till att jag inte kan rösta på partiet trots att jag anser mig vara liberal. Måste det vara så?
Nej Leffe, det är inte kvotering.
Kvotering blir det om vi kräver att hälften av kommissionärerna ska vara kvinnor, men det gör vi inte. Det man kräver är att varje land ska nominera ett namn till; en kvinna om men redan nominerat en man, en man om man redan nominerat en kvinna.
Kvotering vore det även om varje land redan nominerade två personer och vi krävde att hälften av dessa ska vara av varje kön.
I det här fallet så väljs inga kompetenta kvinnor eller män bort utan man dubblerar underlaget. Det är allt och det är varken kvotering eller positiv särbehandling.
Om Sverige har att nominera två kandidater så är det ett krav på kvotering (50/50) om häften av dessa måste vara män. Om de två bästa svenska kandidaterna är kvinnor så kommer en bättre andrakandidat att väljas bort (vid nomineringen) på grund av sitt kön.
Fattar ni inte att snoppräkningen bara leder till att göra kön till en relevant variabel, något som det inte är.
Leffe,
nominering är fortfarande inte val. Kvotering/positiv särbehandling blir det först vid urval och urvalet sker inte i medlemsländerna utan när presidenten väljer vilka kommissionärer som ska föreslås.
Om presidenten då väljer en sämre kandidat, enbart på kön, så har det skett en kvotering. Om presidenten mellan två likvärdiga kandidater låter kön fälla utslaget så har det skett en positiv särbehandling.
Men, det är först vid valet som det blir en eventuell kvotering. Det handlar helt enkelt om att visa att det finns duktiga kvinnliga politiker även i länder som Grekland, Polen, Irland och Italien.
Leffe: Det är många folkpartister som har samma uppfattning som du i den här frågan. Faktum är att jag mellan tummen och pekfingret gissar att dessa är fler än de som hyser den uppfattning som jag och Mattias ger uttryck för. Fp som parti är under alla förhållanden motståndare till kvotering.
I jämställdhetsfrågor upppfattas jag som “vänster” inom Fp, men när det gäller ekonomisk politik är jag relativt marknadsliberal. Se detta eller detta inlägg t.ex.
Fp är ett parti som rymmer ett brett spektrum av liberala schatteringar – allt ifrån marknadsliberaler till traditionella socialliberaler, feminister och livsstilsliberaler. Alexander Bard och Liberati kallar även den filosofiska “pragmatismen” för liberal. Det är alltså inte så att det bara finnns utrymme för en åsiktsinriktning (något som kommer att bli uppenbart på helgens landsmöte). Du råkar bara ha stött på två personer som är feminster och är förbannade på att endast fyra kvinnnor hittills har nominerats till kommissionen. Det är klart att det finns fler kvinnor i Europa som har den kompetensen.
Ok, antingen är det jag som är otroligt dum eller några här som är väldigt korkade. Om vi antar att 10 personer är antagna som kandidater till kommisionärsjobbet så kan det vara så att 9 av dem tillhör samma kön och möjligheten finns att dessa nio har bättre meriter än den tionde som tillhör ett annat kön, implicit betyder detta diskriminering och är alltså antijämställdhet.
Tilläggas skall att det är många därute som lyckas göra en halmgubbe av Pärs insändare i Expressen, vart är Sverige på väg? Vart är liberalismen på väg?
Jag instämmer i Pers kommentar om att det finns en rejäl spännvidd inom partiet, och liksom Per ses jag som höger i ekonomiska frågor och antagligen som vänster i jämställdhetsfrågor.
Vilket egentligen är lite konstigt eftersom jag betraktar mig själv som långt till höger i alla frågor.
I vilket fall; eftersom tråden handlar om EU. Per, du som kan EU-frågor bättre än mig och som har en viss koll på namn; vad tycker du om namnen på EU-president och “utrikesminister” ? Varken presidenten (Herman von Rompoy) eller utrikesministern (Catherina Ashton) är namn som jag har någon som helst koll på.
Tyvärr känner jag till dem ganska lite. Risken är att von Rompoy valdes för att han har suttit så kort tid och inte hunnit skaffa sig några fiender. Jag är inte förtjust i det valet. Det andas också att EU-ledarna trots allt inte är beredda att ge jobbet till någon med stor auktoritet. Lady Ashton känner jag ännu mindre till. Till skillnad från företrädaren Peter Mandelson, har hon varit ganska anonym som handelskommissionär. Att det skulle bli någon från Labour i Storbritannien kändes ganska givet. Även hon har dock mycket att bevisa som jag ser det. Skönt ändå att bli av med Solana som har utvecklats till en trött gammal diplomat som bara är med överallt. Han har för lite ledaregenskaper som jag ser det. För mycket diplomatkaraktär och för lite ledarkaraktär på båda valen är min sammanfattning. Däremot gillar jag kommissionsordföranden Barroso skarpt. (Se detta inlägg och denna artikel).