Min glädje och lättnad över att Tjeckiens president, Vaclav Klaus, idag undertecknade Lissabonfördraget är stor. Lagom till tjugoårsjubiléet av Berlinmurens fall levererar Klaus och det svenska ordförandeskapet den bästa presenten Europa kan få.
När det ursprungliga beslutet togs att först utvidga EU för att därefter påbörja arbetet med att få Unionen att fungera med 27 medlemsländer, tvivlade jag på visdomen i det beslutet. Att få det nya fördraget i hamn med den ordningen borde egentligen inte ha gått. Motståndarna till fördraget (från helt olika perspektiv) är för många och medlemsländernas motstridiga intressen är egentligen för starka för att det egentligen skulle kunna gå. Men det gick. Efter sju sorger och åtta bedrövelser. Cecilia Malmström, Fredrik Reinfeldt och deras medarbetare är dagens hjältar. De lyckades med det omöjliga.
Varför denna lättnad? Varför fanns det skäl att tvivla på strategin att reformera beslutsfattandet först efter utvidgningen? Svaret på de frågorna kräver en djupdykning i statsvetenskaplig teori.
Anarki är naturtillståndet i internationella relationer. Det betyder att varje land driver sina nationella intressen i ständig konkurrens med andra länder. Dragkamp om nationell säkerhet och länders motstridiga nationella intressen är också viktiga förklaringar till varför krig inträffar med jämna mellanrum. Vi må tycka att det är obegripligt och ociviliserat. Men likväl inträffar det. I Sverige har vi varit förskonade från krig i 200 år men i Europa har det varit mer regel än undantag under de 400 år som föregick EUs födelse.
Att stater på allvar är beredda att ge upp suveränitet och överlåta makt till ett organisation som EU är naivt enligt detta synsätt (som går under beteckningen neo-realism). Ändå har det inträffat i några få unika fall i världshistorien. EU är ett sådant unikt fall – kanske det enda. EU är den liberala humlan som flyger. Det är ett samarbete som ger hopp om att övervinna anarkin som den dominerande drivkraften i internationell politik. Därför är det så oerhört centralt att värna om ett EU med beslutsmekanismer som fungerar med 27 medlemsländer. Därför var risken för att EU skulle bli ett mini-FN överhängande om Lissabonfördraget hade kraschat. Då slutar humlan flyga. Då faller vi tillbaka i anarki. Det får inte hända.
Därför var dagens beslut av Vaclav Klaus av historisk betydelse. Lissabonfördraget betyder inte med automatik fred i vår och all framtid. Men det betyder att förutsättningarna är bättre för att ett EU med 27 medlemsländer ska kunna fungera. Risken för nya krig i Europa under vår livstid har blivit lite mindre.
I nyhetsflödet: Svd, Miliband ny utrikesminister?, Rolf Gustafsson, DNs ledarkommentar.
Läs även vad Mats Engström, Daniel Mathiesen och Pär Gustafsson skriver om samma ämne.

>Dragkamp om nationell säkerhet och länders motstridiga >nationella intressen är också viktiga förklaringar till varför krig >inträffar med jämna mellanrum.
Sverige kan inte råka illa ut, om dess representanter villigt underkastar sig stormakternas vilja. Har man dessutom ingen egen arme´ så är en sådan politik naturligtvis att föredraga. Dessvärre tror inte jag att det är slut med krigen. Sålänge den nuvarande ordningen gäller att Frankrike fattar besluten och Tyskland med flera betalar så kanske fred kan upprätthållas, men den dag folket i de nya förbundsländerna känner sig som riktiga tyskar, kommer det att vara slut med freden.
[...] Henrik Alexandersson2, Christian Engström, Hornstull & Världen, Johan Westerholm, Per Altenberg, Daniel Mathisen & Anders EkbergMedia: Europaportalen, SvD1, SvD2, SvD3, DN, Aftonbladet och [...]
Gunnar: Jag blir nedstämd av att läsa din pessimistiska analys. Jag är inte naiv men jag tror dock som sagt att det finns goda möjligheter att binda EUs stormakter vid masten inom ramen för att förstärkt EU. Jag kan ha fel men Lissabonfördraget ger åtminstone tills vidare en inre stabilitet åt EUs beslutsfattande. Som jag tidigare har redogjort tycker jag också att fördraget skapar mer transparens och mer demokrati, främst genom att det direktvalda Europaparlamentet får utökad makt.