Jan Björklund öppnar för samarbete med Miljöpartiet om Sverigedemokraterna får en vågmästarställning efter valet 2010. Uttalandet är modigare är det ytligt sett verkar. Folkpartiet är ett solitt borgerligt parti och våra väljare är inte förtjusta i kursändringar som kan uppfattas som att alliansbåten ruckas. Det gör inte heller Björklund men öppningen för ett samarbete mellan en alliansregering och Miljöpartiet signalerar ändå att blockpolitiken inte är lika cementerad som det framstod för bara någon månad sedan. Därmed ligger också bollen nu hos Mp.
Att valet faller just på Miljöpartiet är naturligt. Jag är mycket kritisk mot Miljöpartiets energipolitik i Stockholm, men hur man än mäter är Miljöpartiet det parti bland de rödgröna som står längst till höger på den politiska skalan. Partiet har aldrig varit socialistiskt eller ens flirtat med socialism. De har generellt sett ett underifrånperspektiv i politiken som i synnerhet liberaler sympatiserar med. Deras budgetmotion ligger närmast alliansregeringens. Regeringen har redan under denna mandatperiod gjort upp med just Mp i några viktiga frågor, främst frågan om fri arbetskraftsinvandring.
Förutom att Björklund tydligt utesluter samarbete med Sd och signalerar beredskap till nya majoriteter vid en svår parlamentarisk situation, är uttalandet positivt eftersom det innebär att diskussionen inte längre handlar om “det muslimska hotet”. Istället handlar den om hur Sd:s inflytande över politiken kan undvikas. Genom tydliga svar från de viktigaste partierna behöver inte medierna fokusera så mycket på Sverigedemokraterna eftersom de ändå inte kommer att få något verkligt inflytande.
För oss som arbetar med politik dagligen är “det muslimska hotet” inte bara rasistiskt dravel. I likhet med Anna Anka-debatten och “vanligt folk”-debatten är det en pseudofråga så långt ifrån några praktiska politiska beslut som det går att komma. Om Björklunds ställningstagande får konsekvensen att medierna åter börjar fokusera på frågor som faktiskt betyder något i människors vardag vore det välkommet.
Lästips: Johan Norbergs krönika i Metro om hur Sverigedemokraterna bör bemötas.
I nyhetsflödet: Sydsvenskan, DN.
Jag undrar en sak angående Sverigedemokraterna och de andra partierna. Är det omöjligt att behandla SD som vilket parti som helst? Om Fp och SD inte har något gemensamt i någon enda fråga blir det inget samarbete på sakliga grunder. Men att per definition stänga ute SD frrån all form av reguljärt politiskt arbete låter inte så välbetänkt. I Danmark har man bjudit in, tagit debatten med, Dansk Folkeparti. Vad jag har förstått har man låtit dem sätta agendan, och sedan försöka sno deras väljare geno0m en tuff invandringspolitik. Det har inte lyckats. Å andra sidan försökte man i Österrike stänga ute FPÖ och Haider från allt inflytande så att Haider till slut blev det enda möjliga alternativet för dem som ville ha ett alternativ. Det gick ju inte heller så bra.
Bjud in och diskutera med SD, men slå vakt om era kärnvärden! Om SD tvingas bli ett vanligt tråkigt parti som ska sitta och förhandla detaljer i, för deras väljargrupp, perifera frågor, tror jag att SD:s glans kommer falna betänkligt.
Förutom att SD gör debatten rå, osaklig och osmaklig inbillar jag mig att det stora problemet för de etablerade partierna är att de inte vet hur de ska agera. Utkristalliseringen av två fasta block/regeringsalternativ omöjliggörs om det sitter ett parti med 20 mandat som kan rösta än med det ena, än med det andra blocket. Öppna upp blocken och tona ner partipiskan – borde väl lösningen bli – inte reflexmässig utfrysning.
Trots allt, SD har en väljarbas. Om 4% av den röstberättigade befolkninen fastnar för deras program är det inte rimligt att betrakta dem som idioter och nazister.
/B
Re: Björn
Nazister är nazister, oavsett hur många de är. På vilket sätt är det orimligt att påpeka detta faktum? Sen att hela 4% av sveriges befolkning har valt att rösta på ett parti med en sådan idelogi är inte grund för ökad acceptans av detta budskap, snarare tvärt om. Stå upp för din åsikt när människor utalar sig om saker de uppenbarligen inte vet ett skit om.
Det enda jag är orolig för med en blocköverskridande koalition är att människor kommer känna att vad de än väljer så blir slutresultatet detsamma, och därmed söka sig till än fler sakfrågepartier och urholka värdet av en enhetlig och genomtänkt politik. Visst har sakfrågepartier också sitt existensberättigande, men snarare som en demonstration av missnöje än något annat.
björklund känner liksom många andra att regeringen reinfeldt är rökt. Men han får tji! MP kan aldrig ansluta sig till den råa politik
som alliansen bedriver
Björn: Tack för kloka synpunkter. Om Sd “bara” vore ett vanligt högerpopulistiskt parti som Fremskrittspartiet i Norge vore det inte otänkbart att behandla dem som ett parti bland andra. Men den resa mot att bli ett vanligt parti som Sd länge har försökt göra vändes 180 grader i andra riktningen i och med Åkessons artikel häromdagen. Aftonbladetartikeln är rasistisk som jag ser det och då finns det inga förutsättningar för samarbete.
Sverigedemokraterna har också en helt annan historia än t.ex. Fremskrittspartiet. Deras ursprung är i vit ariskt motstånd (VAM) från 1980-talet medan Fremskrittspartiet grundades på krav på “sterk nedsettelse av skatter, avgifter og offentlige ingrepp”. Det var ursprungligen närmast ett nyliberalt parti.
Jag förstår alltså din synpunkt men jag tror den är för taktisk. Om folk vill rösta på de åsikter Åkesson gav uttryck för häromdagen får de göra de helt enkelt. Men du har helt rätt i att den splittrade reaktionen från det politiska etablissemanget återspeglar en osäkerhet kring hur Sd bästa bör hanteras. Björklund visar ledarskap genom att peka på en väg framåt: att göra sig oberoende av stöd från Sd. Därmed blir de inte lika intressanta.
Hugo: Vi inom alliansen vill vinna valet 2010. Var så säker. Det är trist att höra men bra att veta att du vill stänga dörren för samarbete med alliansen om Sd kommer in i riksdagen. Men ni kan inte samtidigt själva stänga dörren för sd, avkräva oss samma sak och sedan dessutom stänga dörren för samarbete med alliansen. Det är både ologiskt och ansvarslöst.
Jag är inte så säker på att SD:s väljare är så väldigt intresserrade av att ta ansvar för förd politk. Jag inbillar mig att många känner sig marginaliserade, och SD fångar upp deras offermentalitet genom att prata om etablissemangets svek av vanligt folk. Att på principnivå utestänga SD spelar bara vidare på detta – “se, eliten lyssnar inte på oss, de säger till och med att om vi har bra idéer kommer de ändå inte att lyssna på oss”.
Då tror jag det är bättre att låta SD sänka sig själva, att de får visa för väljarna att de inte är kapabla att nå fram med sina idéer. Att de får välja att lägga ner röster i kammaren, att de får rösta med än de ena blocket, än det andra för att gå emot regeringen. Det kommer signalera för deras borgerliga väljare att de röstar med vänstern och vice versa.
Och visst är en nazist nazist. Och SD:s bakgrund är sannerligen inte vacker. Men kan vi idag säga att de är nazister? För mig är det ett starkt innehållsladdat ord som talar om en ekonomisk ordning av korporativ karaktär, en internationell ordning som manar till krig, och ett framhävande av den egna nationen/staten som ärorik och som bärandes en unik uppgift. Jag är för dåligt inläst på om SD står för detta, än mindre för fram det, men jag tvivlar. Det finns väl andra invektiv att ta till om det är viktigt, istället för att fläska på med analogin till historiens värsta brott.
Jag tror inte att “min” strategi är för taktisk. Istället tror jag på att visa att demokrati handlar om att ta människors idéer och upplevelser på allvar, att visa att i demokratin så talar vi med varandra, på ett civiliserat sätt. Om SD inte vill det, kan inte etablerade partier tillåta sig att sjunka lika lågt. Tyvärr tror jag att strategin med något slags principiellt utestängande av SD kommer visa sig vara direkt otaktisk. Om 1 respektive 5 år har vi facit.
[...] mina tidigare inlägg i samma ämne här och här. Läs även vad Rasmus Jonlund (fp) och Petter Andersson (s) [...]
[...] även om avståndet mellan alliansen och Miljöpartiet är litet i ett globalt och historiskt perspektiv så håller jag med Sakine Madon. Norbergs reaktion [...]