Chefen för Öresundsinstitutet, Anders Olshov, skriver idag på DN debatt om svensk penningpolitik. Han har rätt på två punkter. 1. Risken för en alltför expansiv penningpolitik är idag sannolikt större än det omvända (detta närmast definitionsmässigt eftersom det ju inte går att sänka räntan mer). 2. Sverige bör folkomrösta om euron 2011 tillsammans med Danmark.
Men artikeln har flera brister. Olshov hävdar att riksbanken strävar efter svenska konkurrenskraftsfördelar genom att låta kronan sjunka i värde när det är lågkonjunktur. Det är osolidariskt och därför borde vi gå över till en striktare penningpolitik, ungefär som ECBs, menar Olshov. De anglosachsiska centralbankernas mer utpräglade kontracykliska penningpolitik är en dålig förebild för den svenska riksbanken, anser han.
Det finns åtminstone två grundläggande invändningar mot hans argumentation.
1. Det saknas belägg för att Sveriges konkurrenskraft har stärkts under krisen
Som jag tidigare har redovisat finns det ännu inga belägg för att Sverige skulle ha tjänat i termer av ökad export på att ha kronan som valuta under krisen. Om man jämför euroländernas exportutvecklingen med Sveriges finns det inget som stödjer den tesen. Att det är en vanlig uppfattning gör den inte mer sann. Men det krävs djupare analyser än mina observationer av utvecklingen av exporten i Sverige och eurozonen under krisen. Därför ser jag fram emot studier som jämför svensk exportutveckling under krisen med euroländernas export samtidigt som andra faktorer hålls oförändrade. Osäkerheten kring den svenska valutan kan mycket väl vara en faktor som hämmar svensk export mer än deprecieringen (värdeförsämringen) bidrar till att stimulera den. Därutöver ökar kostnaderna för svenska exportföretag som är beroende av import för sin produktion.
2. Riksbankens penningpolitiska självständighet är delvis en chimär
För det andra utgår Olshov ifrån att den svenska penningpolitiken skiljer sig mycket från ECBs. Han anger de nuvarande styrräntorna (0,25% i Sverige och 1% i eurozonen) som stöd för denna tes. Riksbanken gasar och bromsar mer än ECB för att motverka konkunktursvängningar. Hans verklighetsbeskrivning är dock inte rättvisande. Som Niclas Berggren konstaterar ligger i själva verket den svenska riksbankens penningpolitik nära ECBs över tiden. Nedan ett diagram som Bergström använder för att illustera detta. Det är baserat på en artikel av James Reade och Ulrich Volz, ”Too Much to Lose, or More to Gain? Should Sweden Join the Euro?”.
Förutom att diagrammet visar att ECBs och riksbankens penningpolitik följer varandra illustrerar det att de skillnader som fanns inledningsvis förefaller minska över tiden. Martin Flodén gör samma observationer som Berggren i ett inlägg på Ekonomistas idag.
Vad beror det på att riksbanken följer ECB så nära? En förklaring är att Sveriges ekonomiska struktur inte längre skiljer sig särskilt mycket från Europas. En annan, sannolikt viktigare, förklaring är att alltför stora skillnader mellan ECB och den svenska riksbankens penningpolitik skulle leda till stora ut- eller inflöden av kapital och stora valutasvängningar. Den svenska riksbankens självständighet gentemot ECB är alltså en chimär. Detta är ett av de starkaste argumenten för att Sverige bör ansluta sig till euron. Riksbankens penningpolitiska självständighet är i realiteten kraftigt beskuren.
Problemet är inte riksbanken och dess penningpolitik. Sverige har inte upplevt stora penningpolitiska obalanser sedan riksbanken fick sin självständiga ställning. Riksbanken förefaller tvärtom göra ett bra jobb. Problemet är att Sverige har fel valuta.
Ytterligare bloggar om detta ämne: Lars Ahnland.
Chimär (eller kimär): hjärnspöke, fantasifoster
Ex: Att medlemskap i euron skulle stärka svensk ekonomi.
Hej professorn: Läs gärna mina tidigare inlägg på detta tema: Är det bättre med kronan under krisen? och Euron fortsätter överraska.
Om de studier jag hänvisar till (Nordströms och Flam är forskare i världsklass utan några politiska agendor) förlorar Sverige 150 miljarder per år i utebliven export på att inte ha euron som valuta. Det är lika mycket som vi förlorar 2009 i utebliven export pga den ekonomiska krisen. Utanförskapets kostnader är mycket större än vi visste vid tidpunkten för euroomröstningen 2003.
Det här är ju inte nya studier du hänvisar till. Nrordströms och Flams studie har kritiserats (med rätta). Här t ex: Eurons effekter på handeln överdrivs
och
Billig försäkring stå utanför euron
Mest intressant är Wihlborgs påpekande att de största effekterna på utrikeshandeln enligt Flam-Nordström uppkommer redan första året efter EMU:s bildande i januari 1999. Jag vet inte om vare sig Wihlborg eller Flam/Nordström är medvetna om förre kommissionären Bolkesteins tal till “Känguruklubben” 2003:
“Several important indicators concerning the Internal Market’s functioning are beginning to “flash red.” The growth in intra-Community trade over the last few years has slowed to a snail’s pace. Trade with third countries is growing much faster than intra-EU trade. The process of price convergence, which we saw in the 1990s, has stalled since 1999.”
Tyvärr samma gamla visor som under eurokampanjen där vi enligt ja-sidan skulle digna under skyhöga räntor om vi dristade oss att rösta nej till det tredje steget i eurosamarbetet.
Professorn: Att stora vinster av euron dök upp redan under det första året är inte underligt. Tvärtom. Den 1 januari 1999 försvann ju i en handvändning all inbyggd valutaosäkerhet i handeln mellan euroländerna. I en omfattande survey av litteraturen om eurons handelseffekter beskriver nationalekonomen Richard Baldwin Håkan Nordströms och Harry Flams studie från 2003 som “förmodligen den bästa artikeln på området hittills”. Jag tror att det är den artikeln som eurokritiska Junilistan kritiserar på din länk. Därefter har Nordström och Flam skrivit en senare artikel från 2007 där resultaten blir ännu starkare. Baldwin själv är mer konservativ i sin bedömning efter att ha gått igenom den samlade litteraturen. Hans samlade bedömning av eurons effekter på handeln är 5-10 procent, mindre än Nordströms och Flams 13 procent men fortfarande ett mycket starkt resultat. Till och med den källa som eurokritiska junilistan refererar till drar ju slutsatsen att effekten är 3-4 procent (”drygt 30 miljarder”), vilket fortfarande är ett starkt resultat.
Det är grundläggande nationalekonomi att ett land gynnas kortsiktigt av en svagare valuta, åtminstone om det sker under ordnade former och inte med sådana våldsamma fall som vi sett på t ex Island. Om inte annat kan du ju fråga Exportrådet. Men jag håller med om att krisen inte beror på den låga räntan i grunden. I stället är det inflationsbekämpningen och de andra nyliberala ekonomisk-politiska recept som blev normen från ca 1980, som är problemet. Se min blogg http://larsahnland.se/wordpress/ för utförligare argumentation.
Lars: Tack för synpunkter och länk till bra blogg. Jag noterar att du, liksom jag och Martin Flodén, är skeptisk till Olshovs artikel. Läs här mina synpunkter på Exportrådets eurostudie. Du får skrolla ner en bit i texten.
Tack! Jag läste det inlägg du länkar till. Du har en poäng, men de siffror du hänvisar till kan ju helt enkelt bero på tillfälligheter. Dessutom visar de ju att den totala svenska exporten fallit mindre än euroområdets, även om det bara rör sig om en skillnad på två procent. Har en kompis som är chef på ett litet spjutspetsföretag med större delen av deras marknad utanför Sverige. Han säger att den svaga kronan absolut hjälpt till i nedgången. Tror att Exportrådet har ett bra öra mot marken och har helt rätt i sin analys. Dessutom har de ju, som sagt, stöd i grundläggande nationalekonomi (kan dock erkänna att nationalekonomisk teori inte alltid är att lita på). Jag blir vansinnigt irriterad på att Maud Olofsson i TV-reklamen försöker tuta i svenskarna att en euro skulle ge vårt land en stabilare ekonomi, när allt talar för motsatsen. Varför kan inte ni, som liberaler, se att många valutor på en fri marknad bättre kan spegla de ekonomiska förhållanden som gäller i olika regioner?
Oj, jag skrev fel – menade så klart Marit Paulsen.
Ja, siffrona från SCB och Eurostat kan ha sin förklaring i helt andra faktorer. Det är därför jag skriver att det krävs analyser som jämför exportutvecklingen i Sverige och eurozonen under krisen samtidigt som andra faktorer hålls konstanta/rensas bort. Sådana har vi ännu inte sett.
Jag arbetade för Ja-sidan i folkomröstningen 2003. Tilll skillnad från många andra ja-förespråkare var jag då mycket försiktig med att framhålla eurons stora ekonomiska vinster eftersom jag ansåg att det inte fanns starka belägg för det. Jag fokuserade istället på individens ökade vardagsfrihet och den politiska visionen om ett helt och fritt Europa. Att euron rent ekonomiskt handlar om en cost-benefit-analys har jag aldrig tvivlat på. Idag menar jag dock att det finns belägg för att euron har haft överraskande positiva handelseffekter. 13 procents ökning per år är lika mycket som vår handel har kollapsat i år pga finanskrisen. Det är uppenbart att denna utveckling har haft en mycket negativ effekt på tillväxt och sysselsättning. För mig har kalkylen ändrats sedan 2003. De ekonomiska fördelarna överväger klart kostnaderna i form av visst kvarvarande penningpolitiskt oberoende. Det var därför jag skrev artikeln på Newsmill den 8 september.
Ska försöka hinna läsa din artikel på newsmill inom de närmaste dagarna. Jag har förståelse för om man är för euron av politiskt visionära skäl. Men personligen ser jag ingen motsättning i att vara för ett medlemsskap i EU men mot ett i EMU. Faktum är attt jag tror att många européiska länder, framför allt Italien och Tyskland, skulla tjäna på att ha fler valutor INOM de egna nationsgränserna.