Per Altenberg – ett liberalare Sverige

Krisen i Grekland framstår alltmer som den nödvändiga krisen. Att euromedlemskapet tvingar fram budgetdisciplin hos länder som Grekland är en positiv utveckling även om krisen på kort sikt drabbar människor negativt. I efterhand kommer den pågående krisen sannolikt framstå som oundviklig.  Grekland var helt enkelt inte redo att gå med i euron 1999 och tvingas därför gå igenom en chockartad uppstramning av sin finanspolitik. På längre sikt är det dock positivt att landet utrustas med normer och institutioner (egna eller internationella) som främjar budgetdisciplin. Kostnaderna som följer av en ansvarslös finanspolitik hade naturligtvis inte varit mindre för grekerna om landet hade haft kvar drachman som valuta. De hade bara tagit sig andra uttryck.

Just nu diskuteras upprättandet av en europeisk valutafond (EMF) mellan EU-kommissionen och de närmast sörjande euroländerna. Under förutsättning att denna nya institution får en roll som liknar IMFs kan det vara en bra idé. Men om det bara är ett finare namn på en bail-out är det en dålig idé. Kostnaden för Grekland av den politik som hittills har förts måste vara så kännbar att misstagen inte upprepas i framtiden och en ny valutafond bör bara låna ut pengar i utbyte mot en förbättrad finanspolitik. Antingen måste stabilitets- och tillväxtpakten respekteras eller så måste en ny valutafond vara uppbyggd på ett sätt som tvingar fram budgetdisciplin. 

Det mest sannolika i dagsläget är dock att det inte blir någon EMF men att Grekland trots allt klarar av att undvika konkurs. De största  euroländerna har idag själva så dåliga budgetsaldon att det är svårt att tro att de på kort sikt skulle hinna mobilisera betydande resurser till en valutafond, en fond som dessutom skulle kräva en fördragsändringar inom EU.

I nyhetsflödet: DN, Sydsvenskan, E24, Svd, Norran.

På den internationella kvinnodagen har vi inom alliansen anledning att vara självkritiska. Enligt en färsk opinionsundersökning sympatiserar 54 procent av kvinnorna med de rödgröna medan bara 42 procent skulle rösta på alliansen om det vore val idag. Det är naturligtvis inte så enkelt att män röstar på män och kvinnor på kvinnor, men en del av förklaringen ligger sannolikt i att de rödgröna har två kvinnliga partiledare, varav en rider på en framgångsvåg för tillfället.

Det är inte heller så att kvinnor enbart bryr sig om jämställdhet, men en del av förklaringen ligger sannolikt i att vänstern länge har haft tolkningföreträde i frågor som rör feminism och jämställdhet. Folkpartiet är det parti inom alliansen som betonar jämställdhet mellan män och kvinnor starkast. Fp är därför den främsta utmanaren av detta tolkningsföreträde. Nyamko Sabuni är jämställdhetsminister i regeringen. Min chef, Birgitta Ohlsson, är nytillträdd feministisk EU-minister.

Vänsterns starka ställning i frågor som rör jämställdhet är dock märklig om man begrundar av vad de faktiskt gjorde när de hade makten. Under tio års tid snackade vänstern feminism med det enda resultatet att män ställdes mot kvinnor och att själva ordet “feminism” delegitimerades. Inte en enda viktig jämställdhetsreform genomfördes under tio år av rödgrönt budgetsamarbete. Vänsterns politik handlade bara om att exploatera bristande jämställdhet för politiska syften. Verklig förändring stod aldrig på agendan.

Det finns två reformer av strategisk betydelse för jämställdheten i Sverige. Den ena är delad föräldraförsäkring. Nyckeln till jämställdhet ligger i hur ansvar för barn och hem fördelas mellan könen. Så länge uttaget av föräldraledigheten fortsätter att vara lika skevt som idag saknas förutsättningar för att jämställdheten ska kunna växa sig starkare i Sverige.

Den äldre generationen hoppas att den yngre generationen inte kommer fångas i samma könsroller som de själva gjorde. Och den yngre generationen hyser föreställningen att de inte kommer att göra om samma misstag som deras föräldrar gjorde. Därför är det främst i mellangeneration, generationen som precis har bildat familj eller är på väg att göra det, som medvetenheten finns om hur hård könsrollslagen är. Det är vi som är på väg att upprepa våra föräldrars misstag. Ibland överträffar vi dem till och med just för att vi är så övertygade om vår egen upplysthet.

Den andra reformen av strategisk betydelse för jämställdheten är att avveckla offentliga monopol inom sektorer som traditionellt har dominerats av kvinnor. Att öppna möjligheten för kvinnor att tjäna pengar och göra karriär inom sektorer där de redan har kompetens och kontaktnät är den enskilt viktigaste näringspolitiska reformen för att bryta traditionella mönster och främja jämställdhet.  

För att illustera hur ihålig vänsterns feminism är vill jag delge er följande historia som utspelade sig för ett par månader sedan på ett spa i Stockholmstrakten. Jag och min sambo hamnade på en middag runt ett bord med tre andra par som vi inte kände sedan tidigare. Två av männen inledde genast en diskussion som i breda drag gick ut på att etablera den inbördes hierarkin när det gäller lön och position i yrkeslivet. Båda var framgångsrika inom bygg- respektive IT-sektorn. Båda tjänade mycket pengar. Det tredje paret hade invandrat till Sverige från Finland på 1970-talet. De bodde i Södertälje där kvinnan jobbade som mellanchef inom landstinget. Efter att de båda männens diskussion om sitt framgångsrika yrkesliv pågått ett tag vänder sig hon till mig och viskar: “- Själv jobbar jag inom vården. Där får man inte tjäna pengar.” Med en rödgrön regering kommer hon fortfarande inte få tjäna pengar inom sitt yrke. Med en alliansregering finns åtminstone hoppet om förändring.

I nyhetsflödet: Svd, Aftonbladet, Aftonbladet debatt.

Läs även vad Mark Klamberg och Maria Byström skriver om föreställningen Seven på Stadsteatern igår. Även Birgitta Rydberg, Maria Hagbom, Rasmus Jonlund, Erik Wahlberg, Christer Sörliden och Kent Persson skriver i samma ämne.

Diskrimineringsombudsmannen Katri Linna skriver på DN debatt att hon avser driva ett antal fall som rör könsdiskriminering på arbetsplatsen till domstol. Att motverka diskriminering är DOs jobb så initiativet överraskar inte. Vad som däremot förvånar är delar av argumentationen i artikeln.

Löneskillnader mellan män och kvinnor är ett av våra största samhällsproblem. Kvinnor har fortfarande 16 procent lägre lön än män. Skillnaden är cirka 6 procent när hänsyn tas till yrke, ålder, utbildning m.m. Ingenting har förändrats på 17 år konstaterar Linda Holmlund, nationalekonom på Medlingsinstitutet. Att en arbetstagare får en sämre löneutveckling därför att han eller hon är borta från jobbet – t.ex. för att vara hemma med sina barn – är dock inte diskriminering. Det är en skälig grund för en sämre löneutveckling. Lön och karriär är kopplat till arbetstagarens yrkeskompetens, en kompetens som oftast inte ökar om arbetstagaren är borta från jobbet. Trots det avslutar Linna artikeln med en formulering som också återfinns i rubriken på artikeln:

Det är helt enkelt otillständigt att kvinnor fortfarande år 2010 straffas för att de föder barn och sen tar hand om dem. 

Påståendet kräver en kvalificering. Om det handlar om diskriminering är det naturligtvis otillständigt. Men om det handlar om sämre löneutveckling därför att en kvinna är hemma med barnen längre än sin manliga kollega är det inte det. Det är en missuppfattning att feminister vill att lön ska baseras på andra faktorer än kompetens. Därför är det också fel väg att kräva av arbetsgivaren att de ska åsidosätta den individuella lönesättningen och värdera  individer som är borta i flera år från jobbet lika högt som medarbetare som har ökat sin kunskap och kompetens genom att vara på jobbet.

Rätt feministisk strategi är istället att driva en politik som innebär att risken för en arbetsgivare med att anställa en kvinna i barnafödande ålder inte är större än risken med att anställa en man i samma ålder. Det sker när män och kvinnor är hemma och tar hand om barnen i samma utsträckning. Nyckeln till jämställdheten på arbetsmarknaden ligger i att skapa ekonomiska incitament för män och kvinnor att ta ett lika stort ansvar för hem och barn.

Läs även vad Annika Qarlsson skriver. Mikael Ståldal har en liknande syn som jag i frågan.