Feed on
Posts
Comments

Bakvänt om RUT

Om det hade gällt vilken annan bransch som helst förutom hushållsnära tjänster skulle debatten om skatteavdrag ha förts med andra argument. Det är t.o.m. möjligt att vänster- och högerpositioner helt hade bytt plats jämfört med nuvarande RUT-debatt.

Precis som många andra liberaler föredrar jag att staten inte beskattar olika branscher olika. Det är i grunden orättvist och ekonomiskt snedvridande att kapitalägare och arbetstagare inom en viss bransch gynnas kostnadsmässigt fp_logotypjämfört med andra branscher. Av tre skäl finns det dock skäl att göra en annan värdering när det gäller RUT:

  1. Skatteintäkter och skattemoral: Svarta jobb blir vita.
  2. Feminism: Obetalt arbete i hemmet blir betalt arbete i hemmet.
  3. Fördelningspolitik: Arbetskraft som saknar högskole- eller yrkesutbildning missgynnas mer på kunskapssamhällets arbetsmarknad än under industrisamhället. Därför har vi sett växande inkomstklyftor i många OECD-länder under de senaste 20 åren. Ett sätt att motverka det är just att sänka kostnaderna inom branscher som anställer outbildad arbetskraft, t.ex. hushållsnära tjänster (eller restaurangnäringen).

Om någon bransch borde gynnas skattemässigt så är det med andra ord just hushållsnära tjänster och det med argument som ofta uppfattas som “vänster”. Men eftersom det bl.a. handlar om städtjänster vänder vänstern ut och in på sina egna ideologiska instinkter. Det blir helt enkelt bakvänt.

Det spelar roll

Valrörelsen är igång. Dessvärre hörs flera budskap som signalerar att det här valet inte är på riktigt. Nyheten att Folkpartiet i Bräcke hade stavat fel i en annons är naturligtvis inte intressant för Sveriges framtid. Likväl uppmärksammades det som en riksnyhet i förra veckan. Expressens kolumnist Jenny Madestam skrev en välformulerad ledare om varför man ska rösta på Alliansen…för att samtidigt meddela att hon kommer att skriva motsvarande krönikor om varför man ska rösta på de 20091001HJL_35-bjhrödgröna, Sd och Fi. Med andra ord: Det spelar ingen större roll. De “fyra alternativen” i svensk politik – regeringen, S-V-Mp, Sd och Fi - är likställda moraliskt, politiskt och i vad de innebär för Sveriges framtid. Vem man röstar på beror bara på vilket dagsperspektiv man råkar inta.

Det spelar roll vem man röstar på. I allra högsta grad. Att rösta i ett demokratiskt val är ingen livsstilsmarkering eller hipsterhandling. Det handlar om Sveriges framtid. Låt mig ta fyra exempel.

Skolan

Svenska elevers kunskapsresultat har försämrats under mer än 20 års tid. Därför har regeringen genomfört omfattande reformer av skolan. Sedan 2011 har vi bland annat fått ny skollag, ny läroplan, ny lärarutbildning, nationella prov i åk 3, 6 och 9 och ett nytt betygssystem. Det är ett systematiskt reformarbete som tar fasta på dokumenterade brister i den svenska skolan. Skolan har även fått stora statliga resurstillskott, bl.a. i form av lågstadiesatsningen och höjda lärarlöner. S bekänner sig idag i huvudsak till den nya inriktningen. Inom V och Mp finns det däremot starka krafter som vill riva upp politiken och börja om från början med den egna ideologiska övertygelsen som kompass. Det får inte hända. Vänstern kommer under valrörelsen att raljera över Jan Björklund personligen och kalla honom för olika öknamn. Sjung inte med i den sorgliga kören. Det är avgörande för Sveriges framtid att de skolreformer som nu har genomförts ges tid att verka. Om detta skrev jag mer utförligt i Göteborgsposten i början av sommaren.

Utrikes- och säkerhetspolitiken

När Ryssland för krig per ombud i Ukraina och det sker ryska militära provokationer i Östersjön och kring Baltikum så har det säkerhetspolitiska läget i Europa förändrats. Det är uppenbart att Putins avsikt är stärka Rysslands ställning militärt, geografiskt och politiskt. Det betyder att Ryssland kommer att fortsätta att flytta fram sina positioner där och när de kan. Ukraina kommer inte vara den sista säkerhetspolitiska krisen vi stöter på i takt med att Ryssland rustar upp. Mot den bakgrunden är försvarspolitiken och Nato-debatten avgörande för Sveriges framtid. Även den utveckling vi nu ser i norra Irak understryker vikten av att demokratiska länder förmår arbeta tillsammans, vid behov militärt, för att bekämpa ondska och barbari.

Främlingsfientligheten

Att Sverige erbjuder skydd åt tusentals flyktingar som flyr undan krigets fasor i Syrien säger något om vårt lands moraliska ryggrad. Det finns skäl för oss att vara stolta över att Sverige bevarar sin öppenhet när många andra länder stänger gränserna. Sverigedemokraterna har sina rötter i nazismen och för en tydlig främlingsfientlig politik som delar in människor i vi och dom. De göder och sprider främlingsfientlig propaganda. De är inte likvärdiga Folkpartiet liberalerna och andra svenska partier som har sina rötter i kampen för frihet och demokrati. Till skillnad från hur det har sett ut i andra länder ska Sverigedemokraterna inte få inflytande över svensk politik. Någonsin.

Ekonomin

Utan tillväxt stagnerar ett land och den politiska effekten av ekonomisk stagnation låter inte vänta på sig. Det är inte så att vi har samlat välstånd på hög som vi kan leva på om det förs en tillväxtfientlig politik. Välståndet byggs av de investeringar, det arbete och de innovationer som görs varje år i Sverige. Nu tror jag visserligen inte att t.ex. Miljöpartiet verkligen kommer föra en politik med ambitionen att motverka ekonomisk tillväxt. Däremot är det en viktig skillnad mellan partier som har en framstegsoptimistisk grundsyn, bejakar marknadsekonomin och för en politik som främjar arbete, företagande och kunskapsintensiva investeringar  - allt det som skapar tillväxt – och partier som inte gör det. En ekonomisk politik som förhandlas fram mellan S, V och Mp kommer inom bara några år att få negativa effekter på tillväxten, och därmed för Sveriges välstånd.

Jag skulle kunna fortsätta ett bra tag till med energipolitik, liberal vs. socialistisk feminism, arbetsmarknadspolitik osv. När man granskar partierna och deras politik närmare blir slutsatsen gång på gång densamma. Valet den 14 september spelar roll. Vägvalet vi står inför är på riktigt.

Analys av EU-valet

Resultatet i EU-valet blev en besvikelse på flera sätt. Den allra viktigaste besvikelsen handlar om de extrema, främlingsfientliga partiernas framgångar i Europa. Statsvetare som Andreas Johansson Heinö kan säga vad de vill om att mer renodlade fascister inte vann mark i Europa. Den stora nyheten i EU-valet är likväl att högerextrema Front National vann valet och tog 25 procent av rösterna i Frankrike. Det är en politisk bomb. Bara dagarna före valet uttryckte Front Nationals kandidat till Europaparlamentet och förre partiledare, Jean-Marie Le Pen, grovt rasistiska åsikter. UKIP i Storbritannien är främlings- och EU-fientliga, liksom Dansk Folkeparti. Front National är ett snäpp värre på den högerextrema skalan. När dessutom Sverige röstar fram två sverigedemokrater som inte hör hemma i ett parlament för internationellt samarbete, känns resultatet mycket tungt. Det går inte att komma ifrån.

I Sverige är det tråkigt att notera att antalet svenska ledamöter som står upp för fri rörlighet och frihandel i och utanför Europa minskade. Jag hade vidare hoppats på tre istället för två mandat för Folkpartiet. Istället för den genuine europavännen Jasenko Selimovic med stor intellektuell och politisk förmåga att göra Europakulaskillnad i Europaparlamentet kommer nu sverigedemokraten Peter Lundgren in. Skamligt är vad det är. Inget annat.*

Nu når Folkpartiet 10 procent, vilket verkligen inte är ett dåligt resultat. Vi växte i opinionsmätning för opinionsmätning genom hela valrörelsen, något som tyder på att Folkpartiets positiva EU-budskap attraherar liberala väljare. Samtidigt tappade vi 3,6 procent jämfört med det förra EU-valet. Det var tydligt av de samtal jag förde med väljare att Marit inte drog lika mycket som 2009. Hon är fortfarande populär men det fanns i år tvivel på hennes vitalitet och förmåga att driva igenom saker i Europaparlamentet som inte fanns för fem år sedan.

I övrigt då? Att Miljöpartiet går framåt med en toppkandidat som gjort ett bra jobb för att förbättra EUs fiskepolitik kan jag leva med. (Att Birgitta Ohlsson däremot inte får mer erkännande för sitt enorma jobb med att reformera EUs budget och minska jordbruksstödet är däremot ofattbart.) EU-valet utvecklas mer och mer till ett personval, vilket kandidater som Lövin, Paulsen och Adaktusson illustrerar. Väljarna vill ha mer bang för sin röst och då måste partierna ställa upp med kandidater som personligen har förmåga att göra skillnad i Bryssel och Strasbourg. Det räcker inte med att ställa upp med gamla partirävar.

Slutligen om Feministiskt initiativ (Fi). För mig är skillnaden mellan liberala feminister och socialistiska feminister helt avgörande. Fi under Gudrun Schyman tillhör utan tvekan den senare kategorin. Därför kan jag inte glädjas över deras framgång. Däremot känner jag tillfredställelse över att svenska folket skickar en rom till Bryssel i Soraya Post. Fi ska ha cred för det valet som toppkandidat. För trovärdighetens skull blir det dock viktigt att Fi inte väljer samarbete med den vänsterextrema gruppen i Europaparlamentet där det sitter kommunister av värsta sorten.

*Selimovic kan fortfarande kryssa sig in men då blir det på bekostnad av en annan liberal europavän, Cecilia Wikström.

Older Posts »