Per Altenberg – ett liberalare Sverige

Under vintern har Eurodebatten tagit fart på nytt. I veckan som gick publicerades två nya artiklar (och här) på Newsmill. Trots att de båda förefaller ha vetenskapliga anspråk kan inte jag se att någon av dem bidrar med något nytt i debatten.

En som däremot har stark trovärdighet i eurodebatten är Lars Calmfors. Han är en av Sveriges mest erfarna nationalekonomer. Hans argument för euron har dock länge varit av främst ideologisk-politisk karaktär. “Vi bör vara med i Europasamarbetet fullt och helt och inte styckevis och delt” skulle man kunna sammanfatta hans ståndpunkt med.

Som läsarna av denna blogg vet framhåller jag eurons överraskande starka handelseffekter. Även Calmfors påpekar detta i sin artikel i DN för några veckor sedan. Han gör dock en intressant kvalificering:  

Handelseffekterna av en övergång till euron är större än vi tidigare trodde, men inkomstvinsterna förefaller ändå små. (min kursivering)

Handelns effekter på våra inkomster skulle alltså vara små, enligt Calmfors. Det är inte helt enkelt att beräkna välfärdseffekter av ökad handel. Påståendet går dock stick i stäv med det budskap som nationalekonomer av olika schatteringar har framfört under många år: att handeln är betydelsefull för vårt välstånd. Det är bl.a. därför den behöver stimuleras genom frihandelsreformer och sänkta tullar. Nu säger plötsligt Calmfors att eurons starka handelseffekter inte betyder så mycket. Varför? Vad grundar han den uppfattningen på?

Jag misstänker att Calmfors skepsis mot handel som välståndsskapande instrument hänger ihop så här. Calmfors EMU-utredning från 1996 avvisade tanken på att euron skulle få starka handelseffekter. Som han själv medger i DN hade dock utredningen fel. Euron har haft starka handelseffekter. 

Flera ekonomer och andra experter var skeptiska till EMU-utredningens slutsats redan då. Regeringens myndighet för handelspolitik, Kommerskollegium, skrev t.ex. så här i sitt remissvar till EMU-utredningen 1996.

Kollegiet anser att utredningen starkt underskattat de positiva effekter på den svenska handeln med andra länder som ett deltagande i EMU skulle ge. (Kommerskollegium, dnr 100-1906-96)

Trots invändningarna blev alltså Calmfors uppfattning utredningens. När han nu tvingas backa vill han inte göra det hela vägen. Istället argumenterar han för att ökad handel inte har särskilt starka välfärdseffekter. Om det stämmer vet jag inte men det låter konstigt. Varför har hela det svenska och internationella nationalekonomi-etablissemanget i så fall sjungit handelns lov under så många år?

Jag kan inte debatten om handelns transmissionseffekter på BNI. Det jag skriver ovan bör därför främst ses som ett debattinlägg. Calmfors kan mycket väl ha rätt, men påståendet i DN-artikeln bör granskas närmare.

Enligt Dagens Eko har Sverige tappat i OECDs “välståndsliga” mellan 2007 och 2009.

2007 hade genomsnittssvensken en levnadsstandard som var elva procent högre än det normala för OECD-länderna – 2009 låg svensken bara sju procent högre. 

Johan Schück skriver i DN att “det hänger ihop med att vår export har avtagit väldigt mycket.” Ja, sannolikt är det orsaken. Sverige är ett exportberoende land och vår export har drabbats hårt av krisen. Den andra sidan av det myntet är att Sverige nu också studsar tillbaka snabbt i takt med att världsmarknaden stabiliseras. Det är sannolikt skälet till att tillväxtprognosen för 2010 nyligen reviderades upp till 3 procent för 2010. Den statistik som redovisades i förra veckan är alltså fullt förenlig med dagens bakåtblickande nyhet.

Schücks slutsats bekräftar även den bild jag själv gav i Sydsvenskan den 15 januari. Svensk export har inte klarat sig bättre under krisen än Euroländernas export därför att vi har låtit kronan förlora i värde gentemot euron. Skillnaderna mellan Sveriges exportutveckling och Euroländernas har varit små under den ekonomiska krisen. Den gängse uppfattningen är dock fortfarande att Sveriges export har drabbats mindre än omvärldens därför att vi har haft kronan som valuta istället för euron.

Mot bakgrund av den starka kopplingen mellan exportutveckling och nationalinkomster under finanskrisen är det underligt att Lars Calmfors nyligen ifrågasatte att handeln skulle vara viktig för Sveriges samlade inkomster (DN den 15 januari):

Ökad handel är emellertid inte något självändamål utan frågan är vilka inkomstökningar den leder till. En vanlig uppskattning är att inkomstökningen är liten.

Om något har finanskrisen visat på hur exportberoende vår ekonomi och vårt välstånd är. Jag återkommer på måndag med en analys av vad Calmfors plötsliga avfärdande av handel som central för Sveriges välstånd skulle kunna bero på.

Med ovanstående sagt bör det framhållas att OECD skriver följande om den statistik som Ekots inslag är baserat på.

“Per capita colume indices should not be used to rank countries as PPPs are statistical constructs rather than precise measures.”

En rätt grundläggande reservation kan tyckas…

I nyhetsflödet: DN.

Jag trodde inte att jag någonsin skulle skriva detta, men Margareta Winberg har rätt. Läs hennes artikel i dagens Expressen. Hon har självfallet rätt i det hon skriver angående den bisarra Dinosauriedebatt som har uppstått i kölvattnet av utnämningen av Birgitta Ohlsson till EU-minister. Men viktigare är att hon även har rätt i det som står om synen på jämställdhet, kvinnor och arbetsliv. I synnerhet vill jag citera följande:

Relationernas ojämställda liv börjar när barnen kommer. Då börjar vi kvinnor med det omsorgsarbete som följer oss och får konsekvenser för oss, ända in i döden. Längst tid hemma när barnet föds, deltid, nytt barn deltid, sämre fortbildning, eftersläpning i löne- och karriärhänseende och så vidare. Och när det brandgula pensionskuvertet kommer undrar vi vad som hände. Hur kunde det bli så lite?

Detta är pudelns kärna i den moderna svenska feminismen. Som framgår av Winbergs artikel och av en intervju med Gudrun Schyman i dagens Aftonbladet (läs även denna krönika i Aftonbladet på samma tema) skär den analysen över blockgränserna. Den som inte ser detta är blind. Så var det för min mamma och för hennes mamma. Och så kommer det att fortsätta vara om vi inte gör något åt det.

Den äldre generationen tror att kommande generationer inte kommer att göra om deras misstag och den yngre generationen är övertygade om att de inte kommer att göra som sina föräldrar. Det är bara vi som befinner oss mitt emellan – i familjebildningsfasen – som upplever hur starka könsrollernas grepp om oss är och hur vi sakta men säkert mals ner och faller in i gamla invanda könsrollsmönster. Därför bör föräldraförsäkringen i framtiden bli individuell. Varje förälder har lika mycket ansvar för sina barn. Ska det finnas en offentlig försäkring, bör vi också försäkras individuellt mot föräldraskapet. Inga offentliga försäkringar, inte heller föräldraförsäkringen, ska vara utformad på ett sätt som motverkar jämställdhet på arbetsmarknaden. Så ser jämställdhetslinjen i svensk politik ut.