Feed on
Posts
Comments

Fyra av de fem miljarder i utgiftsreformer som regeringen idag presenterar i sin vårbudget avser skolan. Sju av åtta miljarder om man ser till 2018 när reformerna är fullt genomförda. Vårbudgeten skulle lika gärna kunna döpas om till skolbudgeten. våpenSatsningarna avser bl.a. tioårig grundskola, “lågstadielyftet” (t.ex. ökad lärartäthet och fler speciallärare), ökad undervisning i matematik, förstärkt sommarskola, mer läxhjälp och ett utökat “läslyft” (fortbildning inom läs- och skrivutveckling). De olika reformerna beskrivs mer utförligt på sidan 44-48 i propositionen.

Vid nästan varje budget alliansregeringen har presenterat har min reaktion varit att en nästan orimligt stor andel av reformutrymmet har lagts på skolan. Skolan är ju trots allt ett kommunalt ansvar. Anslag 1:5 i statsbudgeten (“Utveckling av skolväsendet och annan pedagogisk verksamhet”) har t.ex. ökat från cirka 380 miljoner 2006 till 2,7 miljarder 2014.* Eftersom min egen partiledare är utbildningsminister har jag inte reflekterat så mycket mer över detta utan mest konstaterat att Björklund tycks vara en skicklig budgetförhandlare.

Mot den bakgrunden har jag dock svårt att ta oppositionens kritik mot regeringen för att inte satsa på skolan på allvar. Den mest relevanta måttstocken under nuvarande ordning är ju dessutom inte vad staten lägger på skolan utan utvecklingen i kommunerna.

Allt detta var alltså innan PISA-mätningen kom och regeringen verkligen tryckte på gaspedalen vad gäller statliga budgetresurser till skolan. Bara i vårbudgeten presenteras nu utgiftsökningar på 7 miljarder för skolan. Ingen s-regering var ens i närheten av så stora budgetsatsningar på skolan under perioden 1995-2006.

Fortfarande kommer statens budgettillskott till skolan att vara små i relation till kommunernas totala kostnader för skolan. 2012 var den t.ex. 83 miljarder kronor för grundskolanen ökning med 6 procent per elev i reala termer sedan 2008. Likväl förefaller det som att såväl regering som opposition alltmer uppfattar det som att stat och kommun delar på budgetansvaret för skolan. Och eftersom lagstiftning och tillsyn redan ligger på staten aktualiserar det frågan om inte finansieringen av skolpengen och arbetsgivaransvaret för nuvarande kommunala skolor bör ligga på staten, dvs. det vi kallar för förstatligande. Därmed skulle även förutsättningarna för en likvärdig skola över hela landet öka. De satsningar regeringen gör i vårbudgeten är bra, i synnerhet som lågstadielyftet ges en flexibel utformning, men sju miljarder i extra medel för skolan väcker onekligen frågan om ett förstatligande.

* Summorna avser löpande priser. Korrigerat för inflationen 2006-2013 blir det 10 procent mindre om man vill jämföra med utgifter från 2006.

Efter gårdagens initiativ från regeringen om bl.a. betyg från årskurs 4, extern rättning av nationella prov och mål för läsförståelse i årskurs ett har en del av debatten handlat om regeringens skolpolitik i relation till skolforskningen.  Oppositionens främsta kritik går nämligen ut på att regeringens förslag har svag forskningsanknytning. Låt oss granska den anklagelsen.

Det går till att börja med inte att förvänta sig full överensstämmelse mellan enskilda forskare och politikens inriktning eller mellan enskilda politiska åtgärder inom ramen för en övergripande inriktning och huvudfåran i skolforskningforskningen. Däremot är det ett rimligt krav på politiken att den svarar mot de huvudsakliga problem som forskningens identifierar. Vilka är då de viktigaste budskapen i aktuell skolforskning och hur ser regeringens svar på dessa ut? Nedan har jag valt ut några slutsatser i forskningen som jag uppfattar som säkra eller åtminstone som en del av huvudfåran i forskningen. Listan på strategiskt viktiga frågor kan göras längre, men åtminstone dessa får anses vara centrala.

1. Lärarnas betydelse för elevernas kunskaper

Inget annat budskap är så entydigt inom skolforskningen. Regeringens politik för att svara upp mot kunskapen om vad som är viktigast kan inte heller ha undgått någon. Reformerad lärarutbildning, höjda lärarlöner, mindre administration, “lärarlyft, “mattelyft”, “läslyft” osv. för att höja kompetens och stimulera ämnesdidaktisk utveckling, statushöjande åtgärder som lärarlegitimation, ekonomisk stimulans för att fler ska välja naturvetenskapliga ämneslärarspår osv. osv.

Viktigast i den här diskussionen är lärarlönerna. Ett yrkes attraktionskraft och status kommer alltid i någon mån att vara kopplad till lönenivån. Men när Folkpartiet och Jan Björklund startade diskussionen om statliga anslag för att höja lärarlönerna (via det som numera kallas för karriärtjänster) var i princip alla emot. Argumentet var att staten inte ska lägga sig i något som är ett ansvar för arbetsmarknadens parter. Vårt motargument var den empiriska observationen att kommunala arbetsgivare inte har klarat av att upprätthålla en hållbar löneutveckling för lärarna. Idag börjar det vända. Dels har vi fått de statliga lönepåslagen. Dels tar nu flera kommuner initiativ för att vända den negativa trenden. Denna inriktning på politiken är tveklöst forskningsbaserad men kräver svåra avvägningar så länge skolan är kommunal. Idag är fler partier inne på samma linje, men Folkpartiet är garanten för att den ska upprätthållas över tid när fokus för den politiska debatten flyttas bort från skolan.

2. Bedömning och återkoppling

Inom forskningen råder det en bred enighet om betydelsen av bedömning och återkoppling för ett gott resultat (Ur den utredning som utvärderar regeringens skolpolitiska reformer - ”Det tar tid”)

Det är ett område där det inte går att ta miste på regeringens syn. Tidigare återkoppling och uppföljning är närmast ett mantra för utbildningsministern. Flera reformer har genomförts i detta syfte, däribland tydligare mål i den nya läroplanen, nationella prov i årskurs 3, 6 och 9, tidigare betyg och fler steg i betygsskalan.

En vanlig invändning är att det är den kontinuerliga (“formativa”) återkopplingen till eleverna som har den största effekten på resultaten, något som också har forskningsstöd. Det är bara det att när den invändningen framförs mot just Jan Björklund blir den orimlig. Det går ju inte att tolka regeringens kommunikation i skolpolitiken som att kontinuerlig feedback till eleverna om deras utveckling ska prioriteras ner av lärarna. Tvärtom. Däremot får formativ bedömning anses vara en del av lärarens pedagogiska uppgift, snarare än ett ansvar för regeringen att lagstifta om.

3. Lärarledd undervisning

När det gäller andelen lärarledd undervisning (“katerderundervisning”) i klassrummet är forskningen inte fullt så entydig som när det gäller t.ex. lärarnas roll generellt. Totalt sett får dock sambandet mellan en låg andel lärarledd undervisning och försämrade resultat i Sverige anses så starka att det vore konstigt om politikerna inte reagerade. Peter Fredriksson och Jonas Vlachos drar följande slutsats (sid 19)*

Vår uppfattning (som även har visst forskningsstöd) är att den höga andelen eget arbete är ett problem i svensk skola

Regeringen har inte vidtagit några åtgärder som direkt angriper denna brist i den svenska skolan. Hur undervisningen bedrivs är en fråga för professionen, menar man. Samtidigt har Jan Björklund, och nyligen även Anders Borg, kritiserat den höga andelen eget arbete i skolan. Indirekt kan dock regeringen sägas ha vidtagit åtgärder genom att strama upp den nya läroplanen (Lgr 11). Utvecklingen mot mer eget arbete under 1990-talet skulle nämligen kunna kopplas till ett (missförstått?) sätt att svara mot kraven på en “individualisering” av skolarbetet i den förra läroplanen (Lpo 94). I det här fallet kan alltså “flummet” sägas ha sina rötter i beslut som fattades av den borgerliga regeringen 1991-94. Andra förklaringar är dock naturligtvis tänkbara.

4. Arbetsro i klassrummet

Återigen handlar det närmast om en självklarhet med entydigt stöd i forskningen, inklusive PISA-utvärderingen. Trots det förekommer det i svensk samhällsdebatt märkliga invändningar mot regeringens förtydliganden av den nya skollagen i det här avseendet och den nyligen tillsatta utredningen med motsvarande uppdrag. En vanlig invändning är att säga att ”läraren inte skapar lugn och ro i klassrummet genom att beslagta mobiltelefoner eller visa ut elever”. Nej, det får man verkligen inte hoppas är huvudstrategin men poängen är ju att lagstiftningen måste täcka alla tänkbara scenarier som kan uppstå i ett klassrum så att läraren vet med sig att hen har lagen på sin sida. Att det inte alltid är glasklart fick vi veta så sent som för en vecka sedan då tingsrätten i Lund slog fast att lärare har rätt att fösa ut en elev ur klassrummet som stör undervisningen utan att riskera att hamna i domstol för det. Barn- och elevombudsmannen delade nämligen inte den tolkningen av lagen.

5.  Fokus på tidiga insatser för att nå målen

Ännu ett återkommande budskap i forskningen är vikten av tidiga insatser för att eleverna ska nå målen. Återigen kan regeringens politik knappast missförstås. Tidigare skolstart, lågstadielyftet, mål för läsföreståelse i årskurs ett, läsa-skriva-räkna-satsningen med fokus på de tidiga skolåren och nationella prov i trean svarar alla på ett eller annat sätt mot just detta budskap i forskningen. Om det är exakt rätt insatser får framtiden och utvärderingar utvisa men att det finns en tydlig koppling mellan generella budskap som kan utläsas av forskningen och den förda politiken går knappast att ifrågasätta.

* Vlachos betonar i twitterkonversation att mycket pekar på att undervisningen försämrats i detta avseende men att det inte är forskningsmässigt belagt.

Läs mer hos Jan-Olof Pettersson.

“Vad var det jag sa?”

Efter Rysslands ockupation av Krim är vi många som kan säga “vad var det jag sa”. Allan Widman och Jan Björklund har redan fått erkännanden om att det inte är så dumt att tänka försvarsstrategiskt och vidmakthålla grundläggande försvarsförmåga även i tider då kriget känns avlägset. Själv skrev jag så här i Tidningen Nu efter Georgienkriget 2008. Låt oss inte tillåta Ryssland att nå fram till punkt 3 på min lista.

Ett problem i sammanhanget är att Ryssland och västvärlden har olika grundsyn på internationella relationer. Medan väst betonar liberala principer om nationellt självbestämmande i t ex Kosovo, styrs Ryssland av traditionell realpolitik och intressesfärer. I Georgien blir det närmast paradoxalt eftersom Ryssland där motiverar försvaret av den egna intressesfären med argument som går ut på nationellt självbestämmande för Abchazien och Sydossetien.

Vad är en lämplig långsiktig utrikespolitisk strategi för Sverige och EU under dessa förutsättningar? Det är inte sannolikt att Ryssland om ett par år kommer att kunna liknas vid Tyskland 1939. Historiska analogier är alltid riskabla att tillämpa rakt av. I det aktuella fallet är Ryssland på väg att återta internationellt inflytande efter att nyligen ha upplevt en för landet katastrofal ”imperial overstretch”. Att i det läget eftersträva förnyad dominans över länder som idag är EU-medlemmar, skulle innebära att Ryssland bortser från en färsk historisk läxa. Det är inte heller troligt att Ryssland ens i framtiden blir så militärt dominerande i Europa som Tyskland var 1939. Liknelsen haltar alltså. Istället kan vi förvänta oss en opportunistisk rysk politik där Ryssland flyttar fram sina positioner när de tillåts göra det inom det geografiska område som de själva uppfattar som sin intressesfär. Med den analysen hamnar (1) Georgien, (2) Ukraina och (3) Baltikum i frontlinjen, sannolikt i fallande prioritetsordning ur ett ryskt perspektiv.

robot 17 bild

Sjömålsrobot 17

Older Posts »