Per Altenberg – ett liberalare Sverige

Ytterst handlar kampen mot huliganismen om att visa ledarskap och om att våga ta strid mot medeltida machoideal. Det är ett ett ledarskap som Svenska Fotbollsförbundet inte har tagit under Lars-Åke Lagrells tid som ordförande. Därför bör Lagrell avgå.

Men även samhället har ett ansvar.  Nedan finner ni den motion till Folkpartiets landsmöte i höst som jag har skrivit och som även Simon Hedlin Larsson, Rickard Malmberg och Daniel Andersson står bakom.

Medan de flesta andra europeiska länder är på väg att få bukt med läktarvåldet växer huliganismen i Sverige. Under 2010 uppstod bråk i samtliga kvalomgångar till Champions League och Europa League (andradivisionen i Europa) som 2009 års svenska mästarlag, AIK, deltog i. Tolv AIK-anhängare greps i samband med bortamatchen mot luxemburgska Jeunesse Esch. Fem poliser fick uppsöka sjukhus. Efter den avgörande kvalmatchen till Champions League mot Rosenborg bötfälldes AIK av UEFA. Stora bråk utbröt även efter AIK:s kvalmatch till Europa League mot Levski Sofia från Bulgarien. Då attackerades det bulgariska lagets spelarbuss och Uefa-delegater.

2011 började lika illa som 2010 slutade. Rökgranater skadade en av linjedomarna i den allsvenska matchen mellan Syrianska och AIK den 25 april. Syrianska tilldömdes segern och Stockholmslaget bötfälldes med 150 000 kronor.

Svt:s expert Thomas Wernersson anser att ”Sverige ligger i botten av Europa när det gäller att hantera huliganer. Dels är inställningen för naiv, dels är det för dålig organisation runt matcherna”. Svenska fotbollförbundets ordförande Lars-Åke Lagrell avsäger sig däremot allt ansvar för läktarvåldet. Enligt Lagrell är det samhällets problem. Det är bara riksdagen ”som kan göra något åt huliganbrotten”. Vidare anser Lagrell att svensk fotbolls konkurrenskraft hotas om vi låter klubbarna ta ett större ansvar. Han har fel i båda avseendena. Våldet på och kring våra arenor är i första hand klubbarnas och Svenska Fotbollförbundets ansvar – inte skattebetalarnas. När det gäller argumentet om svensk konkurrenskraft talar erfarenheten för det motsatta. Det är länder som inte tar tag i läktarvåldet som förlorar i konkurrenskraft. Under 1980- och 90-talet tappade engelska klubbar mark i Europa sedan läktarvåldet hade fått fäste. Svensk klubbfotboll har tappat i konkurrenskraft på 2000-talet i takt med att en sunkig supporterkultur har spridit sig. När ett land vågar ta tag i problemet ökar däremot på nytt klubbarnas konkurrenskraft. Utvecklingen i England på 2000-talet illustrerar detta.

Det går att komma tillrätta med läktarvåldet, men det krävs vilja och ansvarstagande från alla inblandade parter. Våld, hot och huliganism håller på att bli återkommande del av fotbollen i Sverige. Kärleken till idrotten riskerar att gå förlorad. Det är dags att vi reagerar och återtar makten över Sveriges nationalsport.

Förslag till landsmötesbeslut:

1. Folkpartiet ska verka för att alla professionella svenska klubbar, oavsett bolagsrättslig status, ska kunna avkrävas betalning för polisens bevakning på och i anslutning till arenan.

2. Folkpartiet ska verka för ett regelverk som innebär att en klubb som inte klarar av att upprätthålla ordningen ska kunna tvingas att reducera antalet åskådare tills den klarar av att göra det. När problemen bemästras eller försvinner kan antalet åskådare på nytt trappas upp. Bakslag resulterar på nytt i färre åskådare.

3. Folkpartiet ska verka för att samhället ställer krav på att elitklubbarnas biljetter till fotbollsmatcher blir personliga, t.ex. genom att göra detta till ett villkor för matchtillstånd.

I debatten: Folkpartiet på Brännpunkt, Utvecklingen i Storbritannien, 18-åringen bortförd.

Nedan publicerar jag en analys av Folkpartiets och Centerpartiets ekonomiska politik som låg till grund för min och Martina Linds artikel i det senaste numret av Liberal Debatt. Detta för den som vill fördjupa sig i likheter och skillnader mellan Fp och C i den ekonomiska politiken. I artikeln valde vi att fokusera mer på slutsatser och politiska resonemang. Innebär detta inlägg att jag gör come back som bloggare? Nej, men jag har tidigare utlovat nya, spännande initiativ. Så håll ut.

Folkpartiets ekonomiska politik

På landsmötet 2009 beslutade Folkpartiet att driva följande frågor i skattepolitiken:

• en ny stor skattereform.
• en obligatorisk och allmän arbetslöshetsförsäkring
• avskaffad värnskatt och sänkt statlig skatt
• sänkt kapitalinkomstskatt
• slopade fåmansbolagsbeskattning (3:12-reglerna)
• sänkta arbetsgivaravgifter
• skatteincitament för satsningar på riskkapital genom riskkapitalavdrag.

Folkpartiet har tidigare sagt sig vara berett att höja koldioxidskatten inom ramen för en skatteväxling från arbete till utsläpp. Fp vill vidare se ett skattegynnat kompetenskonto som möjliggör livslångt lärande i arbetslivet och förespråkar en modernisering av LAS som går ut på att alla företag ska få undanta två personer från turordningsreglerna. Om arbetsmarknadens parter inte kan komma överens om reformer som innebär att kompetens får större genomslag vid uppsägning, öppnar Folkpartiet för att öka antalet undantagna till fyra.

Endast en av Fp-landsmötets prioriteringar har hittills fått genomslag i alliansens ekonomiska politik fram till 2014 – sänkningen av den statliga skatten via höjd skiktgräns.

Centerpartiets ekonomiska politik

Ungefär samtidigt som Folkpartiet höll landsmöte i november 2009 presenterade Centerpartiet sin skatterapport inför valet 2010. Rapporten innehöll följande prioriteringar:

• en ny stor skattereform
• utökat jobbskatteavdrag
• sänkt statlig inkomstskatt med fem procentenheter
• sänkta arbetsgivaravgifter
• slopad fåmansbolagsbeskattning
• halverad moms för tjänsteföretag
• inkludering av IT-tjänster i HUS-avdragen
• ett skattegynnat Framtidskonto
• höjd koldioxidskatt

Centerpartiet har slutligen en ambitiösare reformagenda för LAS än Folkpartiet. Alla företag ska få undanta 10 personer från turordningsreglerna i LAS.

Utfallet i alliansförhandlingarna blev något mindre magert för Centerpartiet. Såväl ett utökat jobbskatteavdrag som sänkt restaurangmoms (som ersatte det dyrare förslaget om halverad tjänstemoms) och sänkt statlig inkomstskatt vann gehör i alliansförhandlingarna.

Förutsättningar för samarbete Fp-C i den ekonomiska politiken?

Finns det mot denna bakgrund förutsättningar för ett samarbete Fp-C som skulle kunna förnya alliansens ekonomiska politik?

En analys av respektive partis positioner ger blandade svar på den frågan. På flera områden finnas det en samsyn mellan C och Fp kring en ekonomisk reformagenda. I andra frågor finns det motsättningar.

Samsynen gäller kraven på

• en ny skattereform
• sänkt statlig inkomstkatt som ger lägre marginalskatter
• slopad fåmansbolagsbeskattning
• sänkta arbetsgivaravgifter
• höjd koldioxidskatt
• kompetenskonto/framtidskonto
• modernisering av LAS

Det finns dock även skillnader mellan C och Fp. Centerpartiet ansluter sig till Moderaterna i synen på jobbskatteavdraget. Folkpartiet slutade däremot att aktivt stödja fler jobbskatteavdrag efter genomförandet av det tredje steget den 1 januari 2009 (i linje med Konjunkturinstitutets rekommendationer). Centerpartiet vill vidare att staten stimulerar tjänstesamhället genom en sänkning av momsen på tjänster. Folkpartiet har snarast profilerat sig som Sveriges mest industrivänliga parti. Därutöver anför Fp starka nationalekonomiska argument mot differentierade momssatser. Tjänstesamhället måste kunna växa sig starkt på egna meriter, inte för att samhället diskriminerar varuproduktion skattemässigt. Miljövinster uppnås som vanligt bäst genom att källan till problemen, t.ex. utsläpp, beskattas hårdare – inte genom en generell diskriminering av varor. Här finns en klyfta mellan de båda partierna.

Slutsatsen är att det finns grund för ett samarbete på en rad områden som skulle kunna innebära förnyad reformkraft åt alliansens ekonomiska politik. På andra områden finns det däremot klyftor mellan Folkpartiet och Centerpartiet i synen på hur tjänstesamhället och framväxten av ett mer hållbart samhälle bör stimuleras.

Slutligen: Jag förespråkar inte en sammanslagning mellan Fp och C som t.ex. Adam Cwejman och Magnus Andersson. Jag tycker däremot att analysen ovan visar att det är värt att överväga ett fördjupat samarbete inom den ekonomiska politiken.  

Bloggar: Martina Lind, Annie Johansson, Roger Haddad.

I nyhetsflödet: DN, Svd.

Valet är över och alla röster är räknade. Redan på valnatten gav resultatet mig en tveeggad känsla. Å ena sidan glädje över att Alliansen vann. Å andra sidan besvikelse över att vi inte fick majoritet och att Folkpartiet gick tillbaka. Den känslan består drygt en vecka senare.

Till att börja med konstaterar jag det andra har gjort före mig. Vi vann valet. Det vi har kämpat för under fyra års tid blev verklighet. Genom allianssamarbetet har Folkpartiet tillsammans med Moderaterna, Centern och Kristdemokraterna lyckats bryta Socialdemokraternas hegemoni över svensk politik. Det gör Sverige friare. Det gör Sverige till ett bättre land att leva i. Det är självklart en framgång.

Å andra sidan förlorade Alliansen sin majoritet. Dessutom kom det in ett parti med nynazistiska rötter i Sveriges Riksdag. Detta är lika självklart en besvikelse. Det innebär att det blir svårare att genomföra större politiska reformer under den kommande mandatperioden. Däremot råder det inte något politiskt kaos i Sverige. Landet kommer att kunna regeras även under de kommande fyra åren.

Folkpartiets valresultatet på riksplanet var ok, men ger inte upphov till några glädjesprång. Folkpartiet har betydligt högre ambitioner än 7 procent. I Stockholms stad gick vi framåt, men vann inga nya mandat i fullmäktige. Det är vidare oroande att alla allianspartier utom Moderaterna tappade i riksdagsvalet. Grundpremissen för alliansprojektet är att alla ska bidra och att alla ska tjäna på samarbetet. Så har det inte blivit och det är ett problem. Problemet illustreras kanske tydligast av att “alliansregeringen” efter valet har döpts om till “Reinfeldts regering” i medierna.

Vid ett senare tillfälle ska jag att leverera en mer utförlig framtidsanalys för Folkpartiets räkning. Här följer dock en kortversion av hur jag tycker att vi bör utveckla vår politik: (1) Sätt frihetsbudskapet i centrum (2) Utveckla den ekonomiska politiken (3) Bedriv opinionsbildning för tolerans och öppenhet (4) Bredda politiken.

För min egen del var valresultatet också fullt godkänt, men jag blev inte invald i Riksdagen eller Stockholms kommunfullmäktige. Totalt fick jag 113 kryss: 60 kryss i valet till Riksdagen och 53 kryss i fullmäktigevalet. Ett stort tack till alla som har stött mig och röstat på mig! Ert stöd betyder mycket. Exakt vad valresultatet innebär för min egen framtid i politiken har jag god tid att fundera på, men de två val (2009 och 2010) som jag har deltagit i som kandidat har under alla förhållanden varit enormt spännande och lärorika. Jag har mycket att erbjuda Folkpartiet och svensk politik även framöver. I vilken form det blir får framtiden utvisa.

Helt säkert är att jag kommer att fortsätta att driva på för en mer tillväxt- och framtidsorienterad ekonomisk politik. Jag har upprepat det till leda under valrörelsen, och jag kommer att fortsätta göra det: arbetslinjen räcker inte om vi vill rusta Sverige för framtidens kunskapssamhälle. Som Hans Bergström argumenterar för i dagens DN är alliansens valmanifest tunt när det gäller framtidsorienterad ekonomisk politik. Ett femte jobbskatteavdrag kryddat med sänkt restaurangmoms (”sänkt moms på varm korv” som Johan Norberg uttrycker det i Metro) är inte svaret på hur vi skapar en öppen och dynamisk kunskapsekonomi i Sverige. Folkpartiet har goda förutsättningar att ta initiativ till en debatt om framtidens ekonomiska politik. Den debatten bör inledas snarast.

Jag kommer nu att lägga ner bloggen i dess nuvarande form. Den skapades för valkampanjerna 2009 och 2010. Möjligen återuppstår den framöver i modifierad form. I så fall kommer den i ännu högre utsträckning att behandla ekonomisk politik. Jag föreställer mig att det blir färre inlägg, men med högre kvalitét.

Jag vet inte hur mina nya vänner i bloggosfären upplever det, men för mig har bloggandet utvecklats till ett personligt konstverk – en sorts installation. Men även konstverk måste avslutas och nu är rätt tid att göra det. Tack för den här tiden! Det har varit roligt.

Vännerna i bloggosfären: Seved, Kent Persson, Peter Andersson, Per Ankersjö, Tokmoderaten, Mark Klamberg, Rasmus, Mary X. Jensen, Pophöger, Annika Beijbom, Sörliden, Adam Cwejman, Peter Soilander, Hans Åberg, Jesper Svensson, Pär Gustafsson, Madeleine Sjöstedt, Lotta Edholm och Martina Lind.