Per Altenberg – ett liberalare Sverige

Reaktionerna i Sverige på nyheten om mordplanerna mot konstnären Lars Vilks förvånar. Denna fråga är trots allt enkel. (1) Yttrandefrihet är en universell mänsklig rättighet enligt FNs deklaration för mänskliga rättigheter. (2) Mord och hot om mord är förbjudet i alla världens länder. Oaktat motivet. Vad mer finns det att tillägga?

Mycket tycker Magnus Betnér på Svt Debatt. Han skriver att vi ska väcka honom när vi verkligen försvarar yttrandefriheten och fortsätter:

Man får också ta konsekvenserna av sina yttranden, även om konsekvensen innebär mordhot. Särskilt i fallet med Lars Vilks. Han publicerade sin taffliga teckning med en enda tanke, nämligen att stärka sitt eget varumärke. Ville man vara elak kunde man anta att det fanns en till, nämligen att spä på hetsen mot muslimer i Sverige, men det tror inte jag.

“Man får ta konsekvensen av sina yttranden även om det innebär mordhot.” Hur menar Betner? Varför ska Vilks behöva utsättas för mordhot – olagligt i alla världens länder – för att han gjorde en skämtteckning som föreställer Mohammed? Ska John Cleese också behöva utstå mordhot för Life of Brian? Eller Knut Westergaard som attackerades med en yxa för sina Mohammedkarikatyrer. Salman Rushdie fick verkligen ta konsekvenserna för publiceringen av Satansverserna. Under 15 år levde han under mordhot från den iranska staten.

Hur Betnér kan uttala sig så tvärsäkert om Vilks motiv förstår jag inte heller (även Peter Kadahammar i Aftonbladet). Det handlar sannolikt mer om hans eget behov av att angripa Jan Björklund och Folkpartiet än om någon djupare insikt i hur Lars Vilks tänker. Betnérs spekulation om att det skulle handla om hets mot muslimer som folkgrupp gör artikeln bara ännu mer surrealistiskt. Tänk tanken att en utländsk tidning publicerar en skämtteckning som föreställer kronprinsessan Victoria eller vad det nu är vi tycker är heligt i Sverige (kanske Daniel Westling?). Skulle vi då uppleva att vi är utsatta för hets mot oss som en folkgrupp? Svenskarna må ha lätt till kränkhet men inte så lätt. Jag tror att de flesta svenska muslimer mest suckar över såväl uppmärksamheten kring rondellhunden som debatten.

Vänsterns relativisering av grundläggande mänskliga rättigheter upphör aldrig att förvåna. Röda Berget vänder sin kritik mot offret och skriver att “det faktum att Lars Vilks sparkar nedåt” ger honom “en känsla av obehag”. Även Röda Malmö attackerar Vilks för att han har mage att bli mordhotad och kallar honom för “en islamofobisk fähund”.

Mitt eget politiska uppvaknande kom 1989-90 samtidigt som Salman Rushdie-affären. Jag gick på gymnasiet och i en privat protest mot Irans dödsdom mot Rusdie läste jag Satansverserna från pärm till pärm. Låt oss ta strid mot religiös extremism och för yttrandefriheten även på 10-talet. Om vi råkar häda några Gudar i en processen bryr inte jag mig om.

I nyhetsflödet: HD, DN, DN2, Svd, Svd2.

Läs även vad Louise Stjernkvist skriver.

När EUs nya utrikesminister (”hög representant”) Catherine Ashton igår höll sitt första utrikespolitiska linjetal i Europaparlamentet var det en historisk händelse.

Ända sedan Ashton tillträdde har det pågått krypskytte mot henne och mot den nye presidenten, Herman van Rompuy. Eldgivningen har kommit från aktörer som antingen vill underminera EUs roll på den utrikespolitiska arenan eller vill behålla den makt de hade under det gamla fördraget. Ashton har därför framställts som oerfaren och vek. Hon har haft svårt att få lokaler och t.o.m. möbler i Bryssel. Hon har rest för lite och till fel platser vid fel tidpunkt. Hon har inte haft en siffra rätt om man får tro kritikerna.

Trots motståndet var Ashtons linjetal ambitiöst. Hon underströk inledningsvis både motståndet och händelsens historiska betydelse.

Europa går igenom en fas där vi bygger någonting nytt. Där människor måste anpassa sina mentala kartor och institutioner måste finna sin nya plats. Att göra det är rörigt och komplicerat. Men också spännande. För det är omöjligt att överskatta hur viktigt detta ögonblick är.

Talet var en bra avvägning mellan principfasthet och resultatorientering. Politiken ska vara ”principbaserad till försvar för värderingar” men ”svaret på ett problem kan inte vara ett papper eller ett möte…det finns en tendens i Europa att sätta process före resultat.” 

Ashton betonade tre ben i utrikes- och säkerhetspolitiken. (1) Grannskapspolitiken. (2) Starka internationella institutioner och den internationella rätten (rule of law), samt (3) ett nätverk av strategiska relationer med centrala länder och organisationer. Att döma av gårdagens tal blir Ashton en svårare nöt att knäcka än kritikerna hade förväntat sig. Hon blir en utmärkt första europeisk utrikesminister.

I morse rapporterade Dagens Ekos Cecilia Uddén om att Arabförbundet och palestinierna ställer in fredsförhandlingar med Israel efter beslutet att bygga 1600 nya bostäder i östra Jerusalem. Uddén refererade i sitt radioinslag till USAs reaktion på Israels beslut, till Ashtons reaktion (i likhet med Biden fördömde hon beslutet), samt till “en rad europeiska regeringschefer”. Reaktionerna från Storbritannien, Frankrike eller Sverige nämndes inte specifikt. Kom inte och påstå att allt är som förut…

Intressant är också vilka svenska tidningar som idag uppmärksammar den historiska händelsen: UNT, Europaportalen, Västerbottenkuriren, Piteå-tidningen.

Krisen i Grekland framstår alltmer som den nödvändiga krisen. Att euromedlemskapet tvingar fram budgetdisciplin hos länder som Grekland är en positiv utveckling även om krisen på kort sikt drabbar människor negativt. I efterhand kommer den pågående krisen sannolikt framstå som oundviklig.  Grekland var helt enkelt inte redo att gå med i euron 1999 och tvingas därför gå igenom en chockartad uppstramning av sin finanspolitik. På längre sikt är det dock positivt att landet utrustas med normer och institutioner (egna eller internationella) som främjar budgetdisciplin. Kostnaderna som följer av en ansvarslös finanspolitik hade naturligtvis inte varit mindre för grekerna om landet hade haft kvar drachman som valuta. De hade bara tagit sig andra uttryck.

Just nu diskuteras upprättandet av en europeisk valutafond (EMF) mellan EU-kommissionen och de närmast sörjande euroländerna. Under förutsättning att denna nya institution får en roll som liknar IMFs kan det vara en bra idé. Men om det bara är ett finare namn på en bail-out är det en dålig idé. Kostnaden för Grekland av den politik som hittills har förts måste vara så kännbar att misstagen inte upprepas i framtiden och en ny valutafond bör bara låna ut pengar i utbyte mot en förbättrad finanspolitik. Antingen måste stabilitets- och tillväxtpakten respekteras eller så måste en ny valutafond vara uppbyggd på ett sätt som tvingar fram budgetdisciplin. 

Det mest sannolika i dagsläget är dock att det inte blir någon EMF men att Grekland trots allt klarar av att undvika konkurs. De största  euroländerna har idag själva så dåliga budgetsaldon att det är svårt att tro att de på kort sikt skulle hinna mobilisera betydande resurser till en valutafond, en fond som dessutom skulle kräva en fördragsändringar inom EU.

I nyhetsflödet: DN, Sydsvenskan, E24, Svd, Norran.