Jan Björklund har på senare tid sökt mer samarbete med Socialdemokraterna och bland annat nått en viktig, bred överenskommelse i Riksdagen om friskolornas framtid. Förhoppningsvis ger den arbetsro och långsiktighet för friskolorna vad gäller framtida spelregler. I migrationspolitiken nåddes nyligen även en fördjupad uppgörelse mellan regeringen och Mp. Igår stäckte även Birgitta Ohlsson ut handen över blockgränsen när hon i Expressenjournalisten Niklas Svenssons program Barpol sa att hon kunde tänka sig Miljöpartiet i regeringen. På detta reagerar KG Bergström så starkt att han ifrågasätter hennes omdöme. De politiska skillnaderna mellan Fp och Mp är alldeles för stora för det, menar han.
Bortsett från det underliga i att Bergström tycks mena att det är ok när Björklund samarbetar med oppositionen men inte när Ohlsson säger snälla saker om dem, är det svårt att instämma i huvuddelen av de invändningar han tar upp. Låt oss granska dem närmare.
FP vill slopa värnskatten. Alltså ge högre inkomsttagare lägre skatt. MP vill motsatsen. Jobbskatteavdraget ska börja trappas av vid inkomster över 40 000 kronor i månaden.
Både Folkpartiet och Miljöpartiet vill dock se en bred skattereform. Inom ramen för en sådan skulle grön skatteväxling från arbete till utsläpp passa båda partierna som hand i handske. Vad Bergström missar är att sänkt marginalskatt är en hög prioritet för Fp medan Mp:s högsta prioritet på skatteområdet sannolikt inte är höjd marginalskatt på arbete utan höjd marginalskatt på utsläpp.
FP vill att Sverige ska gå med i Nato. MP definitivt inte. Partiet är i grunden ett pacifistiskt parti.
Om det här vet ni redan vad jag tycker utifrån vad jag skrev på Brännpunkt för ett par veckor sedan. Det går alldeles utmärkt att vara fredsvän och för Nato. Det finns dessutom miljöpartister som är för Natomedlemskap och folkpartister som är emot. Men visst, här ligger en klar politisk konflikt. Nu är dock inte heller C eller Kd för Natomedlemskap så det är minst sagt magstarkt att ifrågasätta Ohlssons omdöme på grundval av en fråga där samma konflikt finns inom den regering där hon redan ingår. I slutändan hänger dessutom Nato-frågan sannolikt på utvecklingen i omvärlden och på utvecklingen av det säkerhetspolitiska tänkandet inom Socialdemokratin – inte på Miljöpartiet.
FP vill ge försvaret mer pengar. MP säger nej.
Nu är det ju så att även Moderaterna (i synnerhet Finansdepartementet) hittills har sagt nej så inte heller den kampen är ny för Folkpartiet. Det är inte alls säkert att Miljöpartiet skulle ta positioner som ligger bortom finansdepartementets när det gäller försvarsbudgeten. Även dagens nyhet om Försvarsberedningens omvärldsbedömning indikerar att klyftorna mellan Fp ch Mp inte är så stora som Bergström gör gällande
MP vill införa en rad miljöskatter som lastbilsskatt, höjd bensinskatt och skatt på flygresor. FP säger nej.
Se tidigare resonemag om grön skatteväxling. Det borde gå att finna en kompromiss, under förutsättning att skattehöjningar på utsläpp är generella och inte skjuter in sig på vissa branscher.
MP vill ha 35 timmars arbetsvecka. FP säger nej. MP vill ha friår. FP säger nej.
Folkpartiet har däremot andra förslag i utkastet till nytt partiprogram (däribland ett så kallat kompetenskonto) som delvis har samma syfte som friåret, nämligen att vi lättare ska kunna sadla om i arbetslivet i framtiden. Vad gäller 35 timmars arbetsvecka så är ju det något som inte ens den nuvarande Mp-ledningen egentligen vill ha. Att de skulle prioritera det högt i förhandlingar med Alliansen, vars främst politiska budskap är arbetslinjen, framstår som långsökt.
FP vill bygga ut kärnkraften. MP vill avveckla den. MP är varm anhängare av vindkraft. FP måttligt.
Här ger jag till slut Bergström rätt. Energifrågan är så viktig att den förhindrar ett regeringssamarbete mellan alliansen och Mp. För Folkpartiets del handlar det inte bara om att ersätta nuvarande kärnkraftsreaktorer utan även om ett allt starkare motstånd mot att låta landskapet belamras av vindkraftverk. Den inställningen skärps snarast i utkastet till nytt partiprogram.
I en enda fråga (möjligen två, beroende på hur Miljöpartiets EU-politik utvecklas) är alltså motsättningarna så stora att regeringsamarbete sannolikt omöjliggörs. I övrigt är det motsättningar men inte så mycket större än vad vi ibland har med t.ex. M (om försvar, arbetsmarknadspolitik och skattereformer) eller Kd (jämställdhet och HBT-frågor). Jag frågar mig vems omdöme det egentligen är som brister när Bergström far ut så hårt att han kallar Ohlssons uttalande för stolligt.
