På den internationella kvinnodagen har vi inom alliansen anledning att vara självkritiska. Enligt en färsk opinionsundersökning sympatiserar 54 procent av kvinnorna med de rödgröna medan bara 42 procent skulle rösta på alliansen om det vore val idag. Det är naturligtvis inte så enkelt att män röstar på män och kvinnor på kvinnor, men en del av förklaringen ligger sannolikt i att de rödgröna har två kvinnliga partiledare, varav en rider på en framgångsvåg för tillfället.
Det är inte heller så att kvinnor enbart bryr sig om jämställdhet, men en del av förklaringen ligger sannolikt i att vänstern länge har haft tolkningföreträde i frågor som rör feminism och jämställdhet. Folkpartiet är det parti inom alliansen som betonar jämställdhet mellan män och kvinnor starkast. Fp är därför den främsta utmanaren av detta tolkningsföreträde. Nyamko Sabuni är jämställdhetsminister i regeringen. Min chef, Birgitta Ohlsson, är nytillträdd feministisk EU-minister.
Vänsterns starka ställning i frågor som rör jämställdhet är dock märklig om man begrundar av vad de faktiskt gjorde när de hade makten. Under tio års tid snackade vänstern feminism med det enda resultatet att män ställdes mot kvinnor och att själva ordet “feminism” delegitimerades. Inte en enda viktig jämställdhetsreform genomfördes under tio år av rödgrönt budgetsamarbete. Vänsterns politik handlade bara om att exploatera bristande jämställdhet för politiska syften. Verklig förändring stod aldrig på agendan.
Det finns två reformer av strategisk betydelse för jämställdheten i Sverige. Den ena är delad föräldraförsäkring. Nyckeln till jämställdhet ligger i hur ansvar för barn och hem fördelas mellan könen. Så länge uttaget av föräldraledigheten fortsätter att vara lika skevt som idag saknas förutsättningar för att jämställdheten ska kunna växa sig starkare i Sverige.
Den äldre generationen hoppas att den yngre generationen inte kommer fångas i samma könsroller som de själva gjorde. Och den yngre generationen hyser föreställningen att de inte kommer att göra om samma misstag som deras föräldrar gjorde. Därför är det främst i mellangeneration, generationen som precis har bildat familj eller är på väg att göra det, som medvetenheten finns om hur hård könsrollslagen är. Det är vi som är på väg att upprepa våra föräldrars misstag. Ibland överträffar vi dem till och med just för att vi är så övertygade om vår egen upplysthet.
Den andra reformen av strategisk betydelse för jämställdheten är att avveckla offentliga monopol inom sektorer som traditionellt har dominerats av kvinnor. Att öppna möjligheten för kvinnor att tjäna pengar och göra karriär inom sektorer där de redan har kompetens och kontaktnät är den enskilt viktigaste näringspolitiska reformen för att bryta traditionella mönster och främja jämställdhet.
För att illustera hur ihålig vänsterns feminism är vill jag delge er följande historia som utspelade sig för ett par månader sedan på ett spa i Stockholmstrakten. Jag och min sambo hamnade på en middag runt ett bord med tre andra par som vi inte kände sedan tidigare. Två av männen inledde genast en diskussion som i breda drag gick ut på att etablera den inbördes hierarkin när det gäller lön och position i yrkeslivet. Båda var framgångsrika inom bygg- respektive IT-sektorn. Båda tjänade mycket pengar. Det tredje paret hade invandrat till Sverige från Finland på 1970-talet. De bodde i Södertälje där kvinnan jobbade som mellanchef inom landstinget. Efter att de båda männens diskussion om sitt framgångsrika yrkesliv pågått ett tag vänder sig hon till mig och viskar: “- Själv jobbar jag inom vården. Där får man inte tjäna pengar.” Med en rödgrön regering kommer hon fortfarande inte få tjäna pengar inom sitt yrke. Med en alliansregering finns åtminstone hoppet om förändring.
I nyhetsflödet: Svd, Aftonbladet, Aftonbladet debatt.
Läs även vad Mark Klamberg och Maria Byström skriver om föreställningen Seven på Stadsteatern igår. Även Birgitta Rydberg, Maria Hagbom, Rasmus Jonlund, Erik Wahlberg, Christer Sörliden och Kent Persson skriver i samma ämne.