Per Altenberg – ett liberalare Sverige

Tidigare idag släpptes Finanspolitiska rådets rapport för 2013. Det finns mycket att kommentera men jag väljer att framhålla en tabell som särskilt intressant.

Tabell 1.2 på sidan 18 som visar den offentliga sektorns finansiella sparande i olika länder är intressant i ljuset av debatten om huruvida finanspolitiken i främst USA och Europa kännetecknas av för mycket åtstramning (“austerity”) eller inte. En fråga som uppstår i den debatten är hur stora offentliga underskott som egentligen kan beskrivas som åtstramningspolitik? Det är t.ex. tveksamt om Storbritanniens och Spaniens underskott på 7 procent för 2013 kan beskrivas som åtstramningspolitik i ett historiskt perspektiv. Å andra sidan är det inte orimligt att se det som att måttstocken bör baseras på en värdering av om finanspolitiken är mer eller mindre expansiv jämfört med åren före. Den högra kolumnen i tabell 1.2 anger konjunkturjusterat sparande för 2007, 2013 och 2014, dvs. sparandet (den samlade offentliga budgetbalansen) justerat för automatiska stabilisatorer. Den mäter vad sparandet skulle ha varit om ekonomin befann sig i konjunkturell balans och är således en rimlig måttstock på om finanspolitiken är kontraktiv eller expansiv. Dessutom får vi en jämförelse med hur det såg ut innan finanskrisen bröt ut 2008.

Bilden som framträder är blandad. Enligt Tabell 1.2 bedriver såväl USA (- 4,6%) som Euroområdet (- 1,3%) och Storbritannien (- 4,3%) en expansiv finanspolitik även när hänsyn tas till konjunkturläget. För Euroområdet och Storbritannien är underskotten dock mindre 2013 än före finanskrisen (2007).  För USA är underskottet däremot klart högre. Japan för just nu en kraftigt expansiv finanspolitik på – 9,5% av BNP när hänsyn tas till konjunkturläget. Inom Eurozonen varierar graden av expansion/åtstramning mycket mellan olika länder. Grekland, som tidigt straffades ut från finansmarknaderna, för verkligen en åstramningspolitik, trots att ekonomin befinner sig i närmast fritt fall (+ 0,2% 2013 jämfört med – 10,9% 2007). Spaniens finanspolitik är däremot expansiv (- 4,2% 2013 jämfört med + 0,3% 2007). Frankrike har ett mindre underskott (- 1,9%) medan Tysklands och Sveriges offentliga sparande befinner sig i balans eller är något åtstramande när hänsyn tas till konjunkturläget.

Sammantaget ger det en bild av att länderna i Eurozonen för en mindre expansiv finanspolitik än USA och Storbritannien. Bilden av kraftig finanspolitisk åtstramning som bl.a. Paul Krugman förmedlar framstår däremot som överdriven, i synnerhet för USA och Storbritannien.

I nyhetsflödet: DN, DN2.

Under de senaste veckorna har kritiken från Thomas Herndon, Michael Ash och Robert Pollin (magisterstudent, respektive professorer vid University of Massachusetts Amherst, hädanefter “HAP”) mot Carmen Reinharts och Kenneth Rogoffs (professorer vid Harvard University, hädanefter “RR”) forskning om relationen mellan skuldsättning och ekonomisk tillväxt debatterats intensivt. Igår skrev även Peter Wolodarski om den på ledarplats i DN.

Kritiken framstår utan tvekan som allvarlig. Visserligen kvarstår en omvänd korrelation mellan skuldsättning och tillväxt i HAPs artikel, men det skarpa brottet vid en skuldsättning på över 90% av BNI försvinner. Om detta har det redan skrivits mycket så jag fördjupar mig inte mer i det. Det räcker att konstatera att det, utifrån dagens forskningsläge, inte är bevisat att en skuldsättning på över 90% av BNP orsakar betydligt lägre tillväxt i ett land.

Liksom en rad andra debattörer argumenterar Paul Krugman på sin blogg att sambandet mellan hög skuldsättning och låg tillväxt som RR fann i själva verket är det omvända, dvs. att låg tillväxt leder till hög skuldsättning. Det är även en argumentation som Herndon för i sin replik på RRs andra replik. Som Jonas Vlachos påpekar så är det den mest näraliggande förklaringen rent matematiskt. (Hög tillväxt innebär att nämnaren i skuldkvoten minskar så länge skulden ökar mindre än BNP. Omvänt ökar skuldkvoten automatiskt om tillväxten är negativ även om statsbudgeten är balanserad). Eftersom BNI finns med i både den oberoende och den beroende variabeln innebär den observationen samtidigt att även den omvända hypotesen om ett orsakssamband tillväxt – skuldsättning blir ganska meningslös att analysera, åtminstone om analysen ska fungera som stöd för ekonomisk-politiska prioriteringar. Det är alltså svårt att förstå varför RRs kritiker är så snabba att argumentera för det omvända orsakssambandet när samma problem försvårar den analysen. Gissningsvis handlar det endast om att ytterligare vederlägga det orsakssamband som kritikerna menar att RR starkt antydde.

En relaterad invändning mot hypotesen om ett omvänt orsakssamband är att det i en diskussion om orsakssamband är det svårt att se någon poäng i att alls betrakta variabeln ”tillväxt” (som ju bara är ett mått/ återspegling av ökad ekonomisk aktivitet i ett land) som en oberoende variabel. Om man accepterar att det finns en korrelation mellan hög skuldsättning och låg tillväxt över tid, men inte att orsakssambandet är att hög skuldsättning leder till låg tillväxt, måste man därför fortsätta leta efter andra oberoende variabler som kan förklara korrelationen (åtminstone om analysen ska bli meningsfull i meningen att vi lär oss något om hur ekonomin fungerar). Grundfrågan som RRs forskning och HAPs kritik av deras arbete ger upphov till är istället om ekonomins funktionssätt försämras vid hög offentlig skuldsättning? Eller finns det underliggande variabler – t.ex svaga institutioner – som både skapar en högre skuldsättning och en illa fungerande ekonomi?

Om man ändå accepterar “tillväxt” som en oberoende variabel finns det anledning att (mer på ironikontot) peka på en annan tänkbar förklaring till att orsakssambandet går i den riktning som bl.a. Krugman antyder. Om låg tillväxt leder till hög skuldsättning så kan det bero på att beslutsfattare har låtit statsbudgeten gå med underskott därför att ekonomin utvecklas svagt, men utan att detta har lett till ökad tillväxt. I så fall skulle slutsatsen om ett omvänt orsakssamband närmast ses som en invändning mot synen att svag tillväxt alltid kan avhjälpas med en mer expansiv finanspolitik. En (överanvänd) keynesiansk konjunkturpolitik skulle, enligt den tolkningen av den omvända hypotesen, leda till att skuldsättningen ökar över tiden utan att tillväxten stimuleras.

Hur man än vrider och vänder på debattens slutsatser för den ekonomiska politiken framstår fortfarande tillväxt och reformer för ökad tillväxt som en avgörande prioritering för Europa. Risken är att den insikten åker ut med badvattnet i den rimliga kritiken mot en alltför kontraktiv finanspolitik.

I nyhetsflödet: DN.

När Stefan Löfven i veckan föreslog ett arbetslöshetsmål lät det på kommentarerna som om Sverige idag saknar ett sysselsättningsmål. DNs Johan Schück publicerade t.ex. en fördjupningsartikel (endast i pappersversionen) som utgick ifrån att Sverige inte har något sysselsättningsmål och att ett mål för sysselsätttning är bättre än ett mål för arbetslöshet. Allra mest ignorerade Socialdemokraterna själva att Sverige faktiskt införde ett sysselsättningsmål 2011, närmare bestämt inom ramen för vårt nationella reformprogram för Europa 2020-strategin.

Målet lyder som följer (sid 28):

Att eftersträva en höjning av sysselsättningsgraden till väl över 80 procent för kvinnor och män i åldrarna 20–64 till år 2020. Höjningen ska främst ske i grupper med en svag förankring på arbetsmarknaden, såsom unga och utrikes födda, och genom att motverka långa tider utan arbete. Skillnaden i sysselsättningsgrad mellan kvinnor och män ska minska genom en ökning av kvinnors sysselsättningsgrad.

Någon kanske invänder att detta mål inte är viktigt därför att varken regeringen eller Socialdemokraterna har valt att debattera det särskilt mycket. Det är dock inte hur det uppfattas från EU-horisont. Europa 2020-strategin gäller (som namnet antyder) fram till 2020 och ska något annat mål antas så är det detta mål som ska ändras. Det är också mot detta mål som Sverige kommer att utvärderas. Det var inte heller så det uppfattades inom regeringskansliet när målet togs fram. Det föregicks av långa förhandlingar mellan departementen och regeringspartierna som till slut landade i ett mål som var mycket noga formulerat. 

En annan invändning är att målet inte är tillräckligt konkret och att det därför inte går att tillämpa. Inte heller det stämmer dock. Formuleringen “en höjning av sysselsättningsgraden till väl över 80 procent för kvinnor och män i åldrarna 20–64 till år 2020″ anger precis vilket statistiskt mått politiken ska styra mot. Även formuleringen om att “skillnaden i sysselsättningsgrad mellan kvinnor och män ska minska genom en ökning av kvinnors sysselsättningsgrad” anger en tydlig styrningsmässig prioritering. Det är t.ex. mycket svårt att tänka sig en utökning av vårdnadsbidraget med ett sådant mål.

Man kan fråga sig varför målet inte har debatterats mer? Ett svar är att det är ganska ambitiöst och att Sverige än så länge står långt ifrån det. Det gör att regeringen ogärna lutar sig mot det. Ett annat är att Socialdemokraterna möjligen inte vill förhålla sig till ett mål som har satts av regeringen.

Man kan vända och vrida på detta flera gånger om men faktum kvarstår alltså att Sverige redan har ett sysselsättningsmål.