Per Altenberg – ett liberalare Sverige

Jan Björklund har på senare tid sökt mer samarbete med Socialdemokraterna och bland annat nått en viktig, bred överenskommelse i Riksdagen om friskolornas framtid. Förhoppningsvis ger den arbetsro och långsiktighet för friskolorna vad gäller framtida spelregler. I migrationspolitiken nåddes nyligen även en fördjupad uppgörelse mellan regeringen och Mp. Igår stäckte även Birgitta Ohlsson ut handen över blockgränsen när hon i Expressenjournalisten Niklas Svenssons program Barpol sa att hon kunde tänka sig Miljöpartiet i regeringen. På detta reagerar KG Bergström så starkt att han ifrågasätter hennes omdöme. De politiska skillnaderna mellan Fp och Mp är alldeles för stora för det, menar han.

Bortsett från det underliga i att Bergström tycks mena att det är ok när Björklund samarbetar med oppositionen men inte när Ohlsson säger snälla saker om dem, är det svårt att instämma i huvuddelen av de invändningar han tar upp. Låt oss granska dem närmare.

FP vill slopa värnskatten. Alltså ge högre inkomsttagare lägre skatt. MP vill motsatsen. Jobbskatteavdraget ska börja trappas av vid inkomster över 40 000 kronor i månaden.

Både Folkpartiet och Miljöpartiet vill dock se en bred skattereform. Inom ramen för en sådan skulle grön skatteväxling från arbete till utsläpp passa båda partierna som hand i handske. Vad Bergström missar är att sänkt marginalskatt är en hög prioritet för Fp medan Mp:s högsta prioritet på skatteområdet sannolikt inte är höjd marginalskatt på arbete utan höjd marginalskatt på utsläpp.

FP vill att Sverige ska gå med i Nato. MP definitivt inte. Partiet är i grunden ett pacifistiskt parti.

Om det här vet ni redan vad jag tycker utifrån vad jag skrev på Brännpunkt för ett par veckor sedan. Det går alldeles utmärkt att vara fredsvän och för Nato. Det finns dessutom miljöpartister som är för Natomedlemskap och folkpartister som är emot. Men visst, här ligger en klar politisk konflikt. Nu är dock inte heller C eller Kd för Natomedlemskap så det är minst sagt magstarkt att ifrågasätta Ohlssons omdöme på grundval av en fråga där samma konflikt finns inom den regering där hon redan ingår. I slutändan hänger dessutom Nato-frågan sannolikt på utvecklingen i omvärlden och på utvecklingen av det säkerhetspolitiska tänkandet inom Socialdemokratin – inte på Miljöpartiet.

 FP vill ge försvaret mer pengar. MP säger nej.

Nu är det ju så att även Moderaterna (i synnerhet Finansdepartementet) hittills har sagt nej så inte heller den kampen är ny för Folkpartiet. Det är inte alls säkert att Miljöpartiet skulle ta positioner som ligger bortom finansdepartementets när det gäller försvarsbudgeten. Även dagens nyhet om Försvarsberedningens omvärldsbedömning indikerar att klyftorna mellan Fp ch Mp inte är så stora som Bergström gör gällande

MP vill införa en rad miljöskatter som lastbilsskatt, höjd bensinskatt och skatt på flygresor. FP säger nej.

Se tidigare resonemag om grön skatteväxling. Det borde gå att finna en kompromiss, under förutsättning att skattehöjningar på utsläpp är generella och inte skjuter in sig på vissa branscher.

MP vill ha 35 timmars arbetsvecka. FP säger nej. MP vill ha friår. FP säger nej.

Folkpartiet har däremot andra förslag i utkastet till nytt partiprogram (däribland ett så kallat kompetenskonto) som delvis har samma syfte som friåret, nämligen att vi lättare ska kunna sadla om i arbetslivet i framtiden. Vad gäller 35 timmars arbetsvecka så är ju det något som inte ens den nuvarande Mp-ledningen egentligen vill ha. Att de skulle prioritera det högt i förhandlingar med Alliansen, vars främst politiska budskap är arbetslinjen, framstår som långsökt.

FP vill bygga ut kärnkraften. MP vill avveckla den. MP är varm anhängare av vindkraft. FP måttligt.

Här ger jag till slut Bergström rätt. Energifrågan är så viktig att den förhindrar ett regeringssamarbete mellan alliansen och Mp. För Folkpartiets del handlar det inte bara om att ersätta nuvarande kärnkraftsreaktorer utan även om ett allt starkare motstånd mot att låta landskapet belamras av vindkraftverk. Den inställningen skärps snarast i utkastet till nytt partiprogram.

I en enda fråga (möjligen två, beroende på hur Miljöpartiets EU-politik utvecklas) är alltså motsättningarna så stora att regeringsamarbete sannolikt omöjliggörs. I övrigt är det motsättningar men inte så mycket större än vad vi ibland har med t.ex. M (om försvar, arbetsmarknadspolitik och skattereformer) eller Kd (jämställdhet och HBT-frågor). Jag frågar mig vems omdöme det egentligen är som brister när Bergström far ut så hårt att han kallar Ohlssons uttalande för stolligt.

Tidigare idag släpptes Finanspolitiska rådets rapport för 2013. Det finns mycket att kommentera men jag väljer att framhålla en tabell som särskilt intressant.

Tabell 1.2 på sidan 18 som visar den offentliga sektorns finansiella sparande i olika länder är intressant i ljuset av debatten om huruvida finanspolitiken i främst USA och Europa kännetecknas av för mycket åtstramning (“austerity”) eller inte. En fråga som uppstår i den debatten är hur stora offentliga underskott som egentligen kan beskrivas som åtstramningspolitik? Det är t.ex. tveksamt om Storbritanniens och Spaniens underskott på 7 procent för 2013 kan beskrivas som åtstramningspolitik i ett historiskt perspektiv. Å andra sidan är det inte orimligt att se det som att måttstocken bör baseras på en värdering av om finanspolitiken är mer eller mindre expansiv jämfört med åren före. Den högra kolumnen i tabell 1.2 anger konjunkturjusterat sparande för 2007, 2013 och 2014, dvs. sparandet (den samlade offentliga budgetbalansen) justerat för automatiska stabilisatorer. Den mäter vad sparandet skulle ha varit om ekonomin befann sig i konjunkturell balans och är således en rimlig måttstock på om finanspolitiken är kontraktiv eller expansiv. Dessutom får vi en jämförelse med hur det såg ut innan finanskrisen bröt ut 2008.

Bilden som framträder är blandad. Enligt Tabell 1.2 bedriver såväl USA (- 4,6%) som Euroområdet (- 1,3%) och Storbritannien (- 4,3%) en expansiv finanspolitik även när hänsyn tas till konjunkturläget. För Euroområdet och Storbritannien är underskotten dock mindre 2013 än före finanskrisen (2007).  För USA är underskottet däremot klart högre. Japan för just nu en kraftigt expansiv finanspolitik på – 9,5% av BNP när hänsyn tas till konjunkturläget. Inom Eurozonen varierar graden av expansion/åtstramning mycket mellan olika länder. Grekland, som tidigt straffades ut från finansmarknaderna, för verkligen en åstramningspolitik, trots att ekonomin befinner sig i närmast fritt fall (+ 0,2% 2013 jämfört med – 10,9% 2007). Spaniens finanspolitik är däremot expansiv (- 4,2% 2013 jämfört med + 0,3% 2007). Frankrike har ett mindre underskott (- 1,9%) medan Tysklands och Sveriges offentliga sparande befinner sig i balans eller är något åtstramande när hänsyn tas till konjunkturläget.

Sammantaget ger det en bild av att länderna i Eurozonen för en mindre expansiv finanspolitik än USA och Storbritannien. Bilden av kraftig finanspolitisk åtstramning som bl.a. Paul Krugman förmedlar framstår däremot som överdriven, i synnerhet för USA och Storbritannien.

I nyhetsflödet: DN, DN2.

Under de senaste veckorna har kritiken från Thomas Herndon, Michael Ash och Robert Pollin (magisterstudent, respektive professorer vid University of Massachusetts Amherst, hädanefter “HAP”) mot Carmen Reinharts och Kenneth Rogoffs (professorer vid Harvard University, hädanefter “RR”) forskning om relationen mellan skuldsättning och ekonomisk tillväxt debatterats intensivt. Igår skrev även Peter Wolodarski om den på ledarplats i DN.

Kritiken framstår utan tvekan som allvarlig. Visserligen kvarstår en omvänd korrelation mellan skuldsättning och tillväxt i HAPs artikel, men det skarpa brottet vid en skuldsättning på över 90% av BNI försvinner. Om detta har det redan skrivits mycket så jag fördjupar mig inte mer i det. Det räcker att konstatera att det, utifrån dagens forskningsläge, inte är bevisat att en skuldsättning på över 90% av BNP orsakar betydligt lägre tillväxt i ett land.

Liksom en rad andra debattörer argumenterar Paul Krugman på sin blogg att sambandet mellan hög skuldsättning och låg tillväxt som RR fann i själva verket är det omvända, dvs. att låg tillväxt leder till hög skuldsättning. Det är även en argumentation som Herndon för i sin replik på RRs andra replik. Som Jonas Vlachos påpekar så är det den mest näraliggande förklaringen rent matematiskt. (Hög tillväxt innebär att nämnaren i skuldkvoten minskar så länge skulden ökar mindre än BNP. Omvänt ökar skuldkvoten automatiskt om tillväxten är negativ även om statsbudgeten är balanserad). Eftersom BNI finns med i både den oberoende och den beroende variabeln innebär den observationen samtidigt att även den omvända hypotesen om ett orsakssamband tillväxt – skuldsättning blir ganska meningslös att analysera, åtminstone om analysen ska fungera som stöd för ekonomisk-politiska prioriteringar. Det är alltså svårt att förstå varför RRs kritiker är så snabba att argumentera för det omvända orsakssambandet när samma problem försvårar den analysen. Gissningsvis handlar det endast om att ytterligare vederlägga det orsakssamband som kritikerna menar att RR starkt antydde.

En relaterad invändning mot hypotesen om ett omvänt orsakssamband är att det i en diskussion om orsakssamband är det svårt att se någon poäng i att alls betrakta variabeln ”tillväxt” (som ju bara är ett mått/ återspegling av ökad ekonomisk aktivitet i ett land) som en oberoende variabel. Om man accepterar att det finns en korrelation mellan hög skuldsättning och låg tillväxt över tid, men inte att orsakssambandet är att hög skuldsättning leder till låg tillväxt, måste man därför fortsätta leta efter andra oberoende variabler som kan förklara korrelationen (åtminstone om analysen ska bli meningsfull i meningen att vi lär oss något om hur ekonomin fungerar). Grundfrågan som RRs forskning och HAPs kritik av deras arbete ger upphov till är istället om ekonomins funktionssätt försämras vid hög offentlig skuldsättning? Eller finns det underliggande variabler – t.ex svaga institutioner – som både skapar en högre skuldsättning och en illa fungerande ekonomi?

Om man ändå accepterar “tillväxt” som en oberoende variabel finns det anledning att (mer på ironikontot) peka på en annan tänkbar förklaring till att orsakssambandet går i den riktning som bl.a. Krugman antyder. Om låg tillväxt leder till hög skuldsättning så kan det bero på att beslutsfattare har låtit statsbudgeten gå med underskott därför att ekonomin utvecklas svagt, men utan att detta har lett till ökad tillväxt. I så fall skulle slutsatsen om ett omvänt orsakssamband närmast ses som en invändning mot synen att svag tillväxt alltid kan avhjälpas med en mer expansiv finanspolitik. En (överanvänd) keynesiansk konjunkturpolitik skulle, enligt den tolkningen av den omvända hypotesen, leda till att skuldsättningen ökar över tiden utan att tillväxten stimuleras.

Hur man än vrider och vänder på debattens slutsatser för den ekonomiska politiken framstår fortfarande tillväxt och reformer för ökad tillväxt som en avgörande prioritering för Europa. Risken är att den insikten åker ut med badvattnet i den rimliga kritiken mot en alltför kontraktiv finanspolitik.

I nyhetsflödet: DN.