Feed on
Posts
Comments

Analys av EU-valet

Resultatet i EU-valet blev en besvikelse på flera sätt. Den allra viktigaste besvikelsen handlar om de extrema, främlingsfientliga partiernas framgångar i Europa. Statsvetare som Andreas Johansson Heinö kan säga vad de vill om att mer renodlade fascister inte vann mark i Europa. Den stora nyheten i EU-valet är likväl att högerextrema Front National vann valet och tog 25 procent av rösterna i Frankrike. Det är en politisk bomb. Bara dagarna före valet uttryckte Front Nationals kandidat till Europaparlamentet och förre partiledare, Jean-Marie Le Pen, grovt rasistiska åsikter. UKIP i Storbritannien är främlings- och EU-fientliga, liksom Dansk Folkeparti. Front National är ett snäpp värre på den högerextrema skalan. När dessutom Sverige röstar fram två sverigedemokrater som inte hör hemma i ett parlament för internationellt samarbete, känns resultatet mycket tungt. Det går inte att komma ifrån.

I Sverige är det tråkigt att notera att antalet svenska ledamöter som står upp för fri rörlighet och frihandel i och utanför Europa minskade. Jag hade vidare hoppats på tre istället för två mandat för Folkpartiet. Istället för den genuine europavännen Jasenko Selimovic med stor intellektuell och politisk förmåga att göra Europakulaskillnad i Europaparlamentet kommer nu sverigedemokraten Peter Lundgren in. Skamligt är vad det är. Inget annat.*

Nu når Folkpartiet 10 procent, vilket verkligen inte är ett dåligt resultat. Vi växte i opinionsmätning för opinionsmätning genom hela valrörelsen, något som tyder på att Folkpartiets positiva EU-budskap attraherar liberala väljare. Samtidigt tappade vi 3,6 procent jämfört med det förra EU-valet. Det var tydligt av de samtal jag förde med väljare att Marit inte drog lika mycket som 2009. Hon är fortfarande populär men det fanns i år tvivel på hennes vitalitet och förmåga att driva igenom saker i Europaparlamentet som inte fanns för fem år sedan.

I övrigt då? Att Miljöpartiet går framåt med en toppkandidat som gjort ett bra jobb för att förbättra EUs fiskepolitik kan jag leva med. (Att Birgitta Ohlsson däremot inte får mer erkännande för sitt enorma jobb med att reformera EUs budget och minska jordbruksstödet är däremot ofattbart.) EU-valet utvecklas mer och mer till ett personval, vilket kandidater som Lövin, Paulsen och Adaktusson illustrerar. Väljarna vill ha mer bang för sin röst och då måste partierna ställa upp med kandidater som personligen har förmåga att göra skillnad i Bryssel och Strasbourg. Det räcker inte med att ställa upp med gamla partirävar.

Slutligen om Feministiskt initiativ (Fi). För mig är skillnaden mellan liberala feminister och socialistiska feminister helt avgörande. Fi under Gudrun Schyman tillhör utan tvekan den senare kategorin. Därför kan jag inte glädjas över deras framgång. Däremot känner jag tillfredställelse över att svenska folket skickar en rom till Bryssel i Soraya Post. Fi ska ha cred för det valet som toppkandidat. För trovärdighetens skull blir det dock viktigt att Fi inte väljer samarbete med den vänsterextrema gruppen i Europaparlamentet där det sitter kommunister av värsta sorten.

*Selimovic kan fortfarande kryssa sig in men då blir det på bekostnad av en annan liberal europavän, Cecilia Wikström.

Partiledardebatter kan upplevas som tråkiga tillställningar där största delen av tiden ägnas åt sifferexercis och attacker på motståndaren. Över tid fungerar de dock som ett värdefullt lackmustest på den politiska utvecklingen. Mitt främsta intryck från söndagens partiledardebatt i Agenda var därför inte “oj så trist och negativt” utan “oj vad Folkpartiet har nått långt i fråga X, Y, Z”. Låt mig ta några exempel – samtliga av karaktären avgörande framtidsfrågor för Sverige.

Den allra viktigaste förändringen i inställningen hos ett parti kom i Gustav Fridolins (Mp) svar på den allra första frågan från programledarna. På frågan om vad vi ska göra åt Rysslands allt mer aggressiva säkerhetspolitik, just nu riktad mot Ukraina, svarade han att lösningen finns i mer gemensam EU-politik. Inte med de orden och naturligtvis med en baktanke om att angripa svensk kärnkraft, men det var innebörden av Fridolins inlägg. Rysk 799px-Bachelor's_button,_Basket_flower,_Boutonniere_flower,_Cornflower_-_3aggression bemöts med gemensam europeisk säkerhetspolitik som omfattar en gemensam energipolitik. Tanken att vår säkerhet byggs tillsammans med andra EU-länder istället för genom oberoende från andra (neutralitetspolitik) när det gäller geopolitiska konflikter och “hård” säkerhetspolitik har tidigare knappast varit etablerad bland EU-kritiska partier som Miljöpartiet. Fridolins försök att vända Folkpartiets argumentation kring EU och Europas beroende av rysk gas till sin fördel, blev i slutändan mest en bekräftelse på att vår syn nu har anammats även på den andra sidan blockgränsen.

Den andra viktiga utvecklingen handlar om att analysen av den svenska skolans problem nu tycks  konvergera mellan partierna. Flera av oppositionens partiledare framhöll i debatten att läraryrkets status och därmed löner måste höjas. Jag vet inte hur länge Folkpartiet har predikat just detta. Nu står Löfven, Fridolin, ja t.o.m. Åkesson, och upprepar samma budskap. Om det är mer än läpparnas bekännelse får framtiden utvisa men att den huvudsakliga problembeskrivningen delas av en bred majoritet av Riksdagens partier är naturligtvis bra. Undantaget är Jonas Sjöstedt (V) som istället försöker framhålla friskolorna och det fria skolvalet som det stora problemet i svensk skola.

Det tredje exemplet kommer också från säkerhetspolitiken. För bara några år sedan hånades Jan Björklund för att han pekade ut Gotland som försvarsstrategiskt viktigt för Sverige. Jag är dåligt insatt i försvarsstrategi, men rent intuitivt förefaller det vara en logisk slutsats att det är bra att utnyttja Gotland som ett hangarfartyg mitt i Östersjön om det militära hotet finns i eller på andra sidan Östersjön. I partiledardebatten omfamnades Gotland som en stödjepunkt för det svenska försvaret av åtminstone hela regeringssidan. Förändringen mot tonläget för bara några år sedan är påtaglig.

Ett fjärde exempel gäller arbetsmarknaden. Folkpartiet har som bekant länge drivit lärlingssystem som en framgångsrik modell för att ungdomar lättare ska kunna komma in på arbetsmarknaden. Det är en syn som regeringen alltmer har kommit att dela och nu driver fullt ut. Jag hade hoppats på tydligare ställningstagande från Löfven för lärlingsjobb i debatten men hörde inte alls det. Tvärtom förefaller S under Löfven ha gått i motsatt riktning mot en treårig, obligatorisk och högskoleförberedande gymnasieskola för alla. Det är i så fall olyckligt. Frågan kan bli en av valets viktigaste stridsfrågor.

En annan utveckling på arbetsmarknadsområdet (ej föremål för debatt i Agenda) som går i riktning mot Folkpartiets analys är det som rapporterades i tidningen Arbetet häromdagen. Enligt Arbetet vill IF Metall inleda branschvisa förhandlingar om turordningsregler, anställningsskydd, utbildning och omställning. Syftet är, enligt Metalls ordförande Anders Ferbe, att finna lösningar som balanserar medlemmarnas behov av trygghet med arbetsgivarnas krav på flexibilitet. Det som föreslås kan vara ett första steg mot att låta turordningsreglerna utgå ifrån kompetens istället för tjänsteår. I förlängningen innebär det en övergång till ett system där tryggheten kopplas till individen (t.ex. via en förstärkt, obligatorisk arbetslöshetsförsäkring och omställningsutbildning), istället för att kopplas till arbetsplatsen via LAS. Det vore i så fall en oerhört viktig utveckling i riktning mot att anpassa villkoren på svensk arbetsmarknad till 2000-talets krav.

Slutsatsen av detta? Det kanske låter självbelåtet, men ett parti som vill något i svenskt politik (utan att befinna sig på yttersta vänster- eller högerflanken) blir framgångsrik över tid. Åtminstone om det finns en gedigen analys av samhällsutvecklingen i botten.

Igår presenterade Socialdemokraterna sitt valmanifest inför valet till Europaparlamentet. En typisk mening lyder “Den fria rörligheten bidrar till handel, ökad tillväxt och fler jobb. Men…” (sid 4 av 5). Detta “men” handlar ännu en gång om den så kallade Lavaldomen som S inte accepterar. Ju mer tiden går, desto ihärdigare försöker S skriva om historien om vad som hände 2004 och vad domen 2008 mot Byggnads egentligen handlade om. Här följer därför en rekapitulering.

Vaxholmskonflikten

2004 vann det lettiska företaget Laval en upphandling om att bygga en skola i Vaxholm. Företaget var berett att teckna kollektivavtal till sina 32 anställda. De var också beredda att betala löner som översteg miniminivån i fackförbundet Byggnads kollektivavtal men understeg den genomsnittliga lönenivån i byggsektorn. Byggnads krävde dock högre löner och att kollektivavtalet skulle tecknas med just Byggnads. När Laval inte accepterade de villkoren försattes företaget i blockad. Laval gick i konkurs, skolbygget avbröts och de 32 arbetarna förlorade sina jobb.

Handlade Byggnads agerande om solidaritet med arbetarna i Lettland? Nej, sa EG-domstolen i en uppmärksammad dom från 2008. Byggnads agerande var diskriminerande och fackets avtalskrav innebar att Proletärer i alla länderLaval tvingades köpa grisen i säcken. Det var oklart vilka villkor som gällde om företaget skrev på.

EUs grundbult – den fria rörligheten

Rätten till fri rörlighet är självklar på den svenska arbetsmarknaden trots regionala skillnader i näringsstruktur och lönenivåer inom vårt land. På motsvarande sätt är det en grundläggande rättighet inom Europa att få arbeta i andra länder. Det är i själva verket EUs grundbult. Som svenskar tar vi denna rätt för givet.

25 år efter Berlinmurens fall och tio år efter EU:s östutvidgning ifrågasätts dock fortfarande rätten till fri rörlighet inom Europa av socialdemokraterna. Socialdemokraternas vill att gällande regelverk – utstationeringsdirektivet – rivs upp. Kravet draperas i argument om ”solidaritet” med europeiska arbetstagare. Hur man än vrider och vänder på frågan handlar dock kravet i slutändan om att begränsa rätten till fri rörlighet och stärka fackets makt att stänga ute europeiska arbetstagare från den svenska arbetsmarknaden.

En av de lettiska arbetare som förlorade jobbet 2004 heter Levs Nogin. Han berättade för journalisten Maceij Zaremba att ombudsmän från Byggnads stod utanför arbetsplatsen och skrek ”Varför är ni här? Åk hem!”. På frågan om varför Nogin tror att Byggnads valde att försätta arbetsplatsen i blockad svarade han: ”Människan är människans varg. Alla värnar om sitt”.

I förlängningen skulle en konflikt som rörde 32 arbetare – arbetare som aldrig bad om Byggnads solidaritet och som förlorade sina jobb på grund av blockaden – leda till att den fria rörligheten begränsas för 500 miljoner européer. Socialdemokraterna försvarar alltså inte rätten till fri rörlighet utan vill i själva verket göra Byggnads agerande i Vaxholmskonflikten 2004 till norm för hela Europa.

Den europeiska modellen

De nuvarande spelreglerna på den europeiska arbetsmarknaden (däribland utstationeringsdirektivet) syftar till att garantera trygghet och likabehandling. Avsikten är att förhindra social dumpning och samtidigt stimulera ökad rörlighet. En sådan balans är bra både för individen som får tillgång till en större arbetsmarknad och för samhället. Den europeiska modellen utmanar därmed inte, utan kompletterar den svenska modellen.

25 år har gått sedan Berlinmurens fall. Tio år har gått sedan debatten om Laval och Vaxholmskonflikten. Göran Perssons rädsla för social turism visade sig vara överdriven. Det är dags att lämna rädslan bakom oss och helhjärtat omfamna visionen om ett helt och fritt Europa. Rätten till fri rörlighet i Europa tillhör inte några utan alla. Solidariteten upphör inte i Vaxholm.

Older Posts »